[äinjel]

Jag var jag fast jag såg annorlunda ut och jag var tillsammans med Grant Gust (the Flash) ivägskickad till en hemlig plats där vi var helt ensamma och kunde inte komma därifrån. Vi levde fastfrusna i vår ålder under 1000 år utan en aning om varför eller vem som satt oss där. Vi blev aldrig älskare men utvecklade en otrolig vänskap, starkare än romantisk kärlek. 

Efter ca 1000 år lyckades vi på något sätt fly vår verklighet och kom tillbaka till en värld som var annorlunda. Vi hittade de som var ansvariga för att ha "skickat iväg" oss men vi blev fångade igen och satta varsitt rum med ansvariga människor som frågade oss frågor och samtidigt diskuterade hur vi betedde oss som om vi inte var där.

Men jag hade en plan. De andra skapade en situation där om jag tog ett cyanidpiller så skulle de andra också göra det vilket skulle göra mig ansvarig för många dödsfall.

Vad de inte räknade med var att jag låtsades ta pillret och när de andra var tvungna att också ta det kunde de se att de inte kunde låta på sin ledare som överlevde medan de andra tog livet av sig. När jag vaknade från min fejkade död tvingade jag med tankekraft ledaren att ta sitt piller och då hade de fått betala priset för att de tagit allt ifrån mig.

När jag kom ut från rummet mötte jag

Grant, vi tittade på varandra och jag visste att han gjort precis samma sak som jag.

Hur vi hade levt i 1000 år visste vi inte, hur vi fått krafter utöver det vanliga visste vi inte. Men vi visste att vi hade varandra och att det fanns en helt annan värld än den som stals från oss utanför. 

Och så vaknade jag. 

Jag var anställd som hans förste sekreterare och mitt första uppdrag var att skriva ett tal för när han skulle avskeda en mängd människor från Elgiganten. Det var hemskt jobbigt och jag kämpade för att komma på något men lyckades inte med mer än inledningen. Då jag fastnat i skrivandet fick jag idén att skriva talet på en stor världskarta, som för att visa de avskedade att oändliga möjligheter låg framför dem. Så jag gav mig ut på jakt efter en karta utan någon text på, vilket var svårare än jag trott.

Först när jag besökte affären i fråga insåg jag att i princip alla jag kände jobbar där. De var så vänliga och skyllde ingenting på mig. Jag fick sitta vid deras bord under festen där avskedandet skulle ske och jag satt hela tiden och försökte få klart talet samtidigt som jag var orolig för att någon av dem stod på listan.

*alarm ringer*

Jag träffade en ung svensk kille i samma sits som mig själv och vi bestämde oss för att hitta boende tillsammans. Jag hittade ett par second hand-skor som en trevlig cafeägare prutade ner till 2 pund för mig, men jag hade inga kontanter. Mitt nyfunna resesällskap lånade mig pengarna tills jag fått ta ut egna och det fanns ingen lyckligare än mig.

Vi bestämde oss för att kolla om det fanns lediga rum på hotellet jag och Misja bodde på första gången jag var där.

Sedan vaknade jag med världens sorg i hjärtat över att det inte var sant.

Men det har jag gjort idag. Klockan är 11.20. Jag vet inte hur jag ska palla att vara kvar här. Idag gror en nästan avsky mot mitt arbete och en hopplöshet då det känns som om jag är fast. Jag vet att jag kan säga upp mig, men jag har ingenting att falla tillbaka på. Skulle jag börja plugga har jag inte råd att ha kvar min lägenhet. Det enda extrajobbet jag kanske kan få är samma skit som jag gör nu. Hela helgen hade jag ont i handlederna och ut i ena lillfingret, det kan inte finnas någon annan anledning än överansträngning från jobbet. 

Det känns som om jag har en jätteklump i halsen och ögonen vattnas. Det svider sådär som det gör innan första tårarna kommer. Och jag vill bara gå härifrån.

Men så blinkar jag bort tårarna och sätter på det falskaste leendet jag kan åstadkomma så är det ingen som märker något.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Nu känns det sådär dåligt igen.

Som att jag inte vet varför jag sitter här egentligen.

Jag vill ju inte ens vara här.

 

Jag har upptäckt ett mönster i min trivsel på jobbet.

När jag inte trivs så mår jag sämre, blir lättare sjuk och är hemma från arbetet mer. Det är väl iofs inte så ovanligt, men det är en insikt för mig.

 

Nu är jag inte sjuk. Det är ju bra. Men jag vill faktiskt inte vara här.

Jag vill göra något som ger mig någon slags tillfredsställelse, en känsla av att ha gjort något viktig, avklarat något, gjort skillnad, hjälpt någon och så vidare. Jag vill dessutom ha ett rörligt jobb. Många olika arbetsuppgifter och/eller uppgifter där man inte bara sitter på en stol i 8,5 timme per dag. Mikropauser hjälper inte så länge.

 

Känner mig ganska lost i vad jag ska göra istället.

Vad är det meningen att jag ska jobba med? Vad kommer jag trivas att jobba med i 35+ år till? Vad kommer göra det okej att gå upp i ottan och vad kommer göra att jag känner den här tillfredsställelsen?

 

Och framför allt just nu; hur ska jag lista ut det här?

Jag är värlskass på att uppdatera min blogg, I know.

Och mest är det negativa saker som skrivs här. Men det är ju för att detta är lite som min outlet. Att skriva av mig sånt som är jobbigt är ofta ganska skönt.

 

Så vad har hänt?

 

- Jag har tagit körkort! Yay mig! Klarade allt på första försöket och räknade ut att jag lagt nästan 30 000 kr på hela kalaset. Men! Nu har jag det så fint och rosa i min plånbok.

- Jag har haft 4 veckors semester! I rad! Och under dessa veckor hyrde jag en liten bil som jag åkte runt i, jättehärligt. Jag lyckades naturligtvis pricka in sämsta semsterperioden på hela sommaren, vädermässigt, men så kan det gå.

- Jag har slutat på Skogslyckan. Eller ja, mitt vikariat tog slut. Och jag överlevde.

- Jag har börjat på Dalaberg där jag jobbar för vårdcentralen 50% och skriver för andra vårdcentraler på distans på 50%. Trivs sådär ärligt talat. Men det har bara gått ett par veckor än så vi får se.

- Jag har opererat mig. Tänka sig. Med narkos och hela baletten. Mina bihålor i näsan har varit väldigt svullna vilket orsakat diverse symtom under ett par år, så dessa har nu vidgats och man har tagit bort en del för att öppna upp. Det är en vecka sedan och jag är tillbaka på jobbet idag. Tungt, vill jag lova. Jag vill helst hem och lägga mig i soffan och gråta lite, så trött är jag. Men jag har pratat med sjukhuset och vi kom fram till att jag haft en infektion efter operationen som gör att jag är så här trött och har huvudvärk, operationen i sig var lyckad, även om jag inte är läkt än, det tar några veckor.

- Jag har insett att jag inte vill jobba som läkarsekreterare längre, i alla fall inte på det här viset. Jag tycker inte om att sitta och skriva en hel dag och jag får dessutom fortfarande ont i handlederna. En stor grej, för mig. Nu gäller det bara att hitta ett nytt jobb. Jag vill jobba inom samma typ av arbete, det är bara det här skrivandet som tär för mycket. Jag vill utvecklas! Personaladministation, ekonomi, lön eller liknande tror jag på. Det mesta krävs dock utbildning. Jag vet inte hur jag ska klara det och jobba heltid.

 

Jag och Per håller ihop än, förresten. Snart 10 månader. Ja, tiden den går.. Han fyller snart 30 också och jag har planerat en finfin present med en liten resa och övernattning + något extra som jag tror han kommer bli så glad för! Om inte annat så ska det bli kul att komma iväg och göra något nytt, bara vi två. ♥

"Men måste han hålla på och vara så himla känslig och grina varje gång han får en 12:a?"

"Det ser ju inte ens ut som ett riktigt skägg, varför har han det ens? Det är bara för att bli känd."

"Jamen alla dom där är ju såna."

 

Bara några av kommentarerna om vinnaren av ESC i fikarummet idag. Jag blev tillslut så arg att jag gick därifrån. Hade jag försökt prata med dessa trångsynta, fördomsfulla och inskränkta personer jag måste arbeta med så hade det möjligtvis slutat med att jag skrikit lite.

Jag valde att hålla käft då jag vet av tidigare erfarenheter att det inte går att resonera med dem.

 

Jag tycker det är lite fantastiskt att hela grejen med varför det här är så stort har gått förbi dem totalt. Ofattbart.

Tack gode Gud att jag inte måste leva med dessa människor mer än 8 timmar om dagen...

Varför känns mitt liv som en stor jäkla EMO-varning?

Imorse var jag trött men på gott humör, jag har fått lön, jag ska handla efter jobbet eventuellt träna och äta på stan med min finaste.

Det tog ungefär en halvtimme på jobbet, så vill jag gå hem och gräva ner mig i min säng. Jag känner mig utanför bland mina kollegor, medan jag hade kassaansvar (vilket betyder; lämna inte receptionen!) så satt de inne hos sig och pratade bara de två.

Innan var det bara jag och en till och det var lite vi två mot världen (aka jobbet). Nu är hon mer avig och inte lika trevlig mot mig längre. Inte sedan jag fick flytta till skrivplatsen bredvid hennes och den tredje kollegan fick sitta i mitt gamla rum.

Jag känner mig ledsen och vill inte vara med längre. Vad ska jag göra här i 4 månader till? Det känns som en evighet.

 

De senaste två helgerna har varit riktigt jobbiga. Jag har varit nedstämd, gråtit lite och ingenting hjälper. Stackars min finaste gör allt han kan, men det räcker inte riktigt till. Och så mår jag ännu sämre för att jag inte kan vara glad utan gör honom ledsen för att jag är ledsen.

 

Körkortsutbildningen har också stor påverkan. Jag tror att jag är mer stressad än jag låter mig veta. Undermedvetet stressad. Om det har gått dåligt på en körlektion mår jag piss och ännu värre tills nästa lektion, förutsatt att det går bättre då. Och teorin vill jag inte ens prata om. Jag har klarat 4 tester men det känns inte som att jag kan någonting. Nu är det dags för ett delprov där frågor från alla de tidigare testerna är med och jag missar på 20 frågor av 70! Jag har gjort testerna så många gånger att jag har lärt mig svaren på vissa frågor utantill. Men ändå.

 

Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det här. Jag är så sjukt trött på att jobba. En semester vore kanske det allra bästa. Men min sommarsemester blir först i augusti och innan dess vet jag inte om jag har råd att åka nånstans med tanke på att jag inte vet hur mycket mer jag ska betala för körkortet.

 

B L Ä.

För inte längesen dagdrömde jag om att vara flickan som blir kysst av den snyggaste pojken med all den kärlek och passion som skådespelare kan visa när jag såg på film eller serier.

Nu, när jag dagdrömmer under filmtittandet, så är det du som kysser mig, håller om mig och älskar mig. Inte någon kändis.

För det är bara dig jag vill ha.