[äinjel]

Dum tar sitt insulin i sista minuten innan hon ska åka hemifrån och upptäcker att ampullen snart är slut.
Dummare hinner inte byta hela baletten och hinna med bussen samtidigt så hon är optimist och tänker att det går säkert bra ändå. Det är ju bara 8 timmar.
Dummast tar insulin till fikat och vid lunchen finns det inte tillräckligt kvar för att klara hela måltiden som redan finns i magen.
Jag sitter här och börjar få huvudvärk, blir varm, törstig, toanödig, har ont i kroppen och vill gå ut och lägga mig i en vattenpöl här utanför. Jag sitter här och säger ingenting. Vad skulle jag säga? Nu? Det är liksom för sent nu. Jag skulle sagt nåt precis när lunchen var slut, men nu kommer jag bara verka idiotisk som inte sagt nåt innan. Vilket jag iofs Är. Men vem till Visa att man är dum som ett spån och gör så man själv mår dåligt?

Idag har varit en sån där dag. En hemsk dag. En sån man lika gärna kunde spolat förbi.

Det började med att jag vaknade svintrött med halsont och huvudvärk. Dessutom hade jag ont i högerfoten, vilket jag kände när jag började gå runt här hemma. Jag slöade till på morgonen vilket resulterade i att jag fick stressa på mig ansiktet och kläderna. Tog mina nya ballerina på mig (de som inte är på bild här nedanför), det skulle ju vara uppehåll idag. På vägen ner i trappan tappar jag fotfästet och ramlar framåt och slår i betonggolvet. Tack gode Gud att det bara var två trappsteg kvar till våningsplanet. Slår inte sönder mig, men det gör ont i kroppen. Även i vänster fot nu.
Här var jag en millisekund från att vända och gå hem igen, men skam den som ger sig..?
Väl utanför porten går jag på riktigt i skorna och känner att de inte riktigt sitter som de ska. Tydligen måste man ha en meter långa fötter när de är breda.. Det är jätteroligt att gå i ballerina som flip-flops... Inte.
Jag hann iaf med bussen. Känner hur huvudvärken kommer tillbaka med större kraft och det är inte långt till tårar, men jag lyckas hålla mig. Väl framme på jobbet ska jag byta om och när kläderna är av upptäcker jag att det inte finns jobbyxor kvar i mitt omklädningsrum. På med skiten igen och in i andra rummet och tillbaka för att upprepa hela proceduren.
Jobbet gick relativt smärtfritt fram tills efter lunch (förutom att jag höll på att somna ett par gånger innan fikarasten) då jag tydligen lämnade kvar hjärnan med matresterna i komposten.
Allt gick fel. Och när jag äntligen trodde att nåt hade gått bra upptäckte någon av mina kollegor att så där skulle det inte alls vara! Jag tror jag skapade mer jobb än jag jobbade undan. Huvudvärken kom återigen tillbaka, men nu i form av en osynlig träpåk som slog mig i bakhuvudet i jämn takt.
En kvart efter dagens egentliga slut fick jag äntligen loggat ut mig från jobbet och gå och byta om för att gå ner till stan och ta bussen hem. På med ballerina-flipflop-skorna! Jag tror inte det tog mer än 1 minut så började jag känna en välbekand svidande smärta på hälarna. Skoskav.. Tog mig ända ner till bussen och grinade nog rätt illa, folk tittade konstigt på mig där jag gick med byxorna mellan hälarna och skorna. Sitta på bussen, vilken frihet för fötterna! Frihetenskänslan var kortvarig för hur skönt det än var att sitta ner och slippa skavande skor så var jag tröttare än tröttast och somnade nästan. Allt jag ville var att komma hem. Vad händer då?
Ett Tåg! Ett jäkla TÅG, som självklart kom från "fel" håll, vilket resulterade i längre väntan i en sövande varm buss med skrikande ungar. De skrikande ungarna förökade sig och fanns även utanför min port när mina ömmande fötter tagit mig så långt.
Jag kom hem tillslut, helt utpumpad och med en stark vilja att bara dö i sängen och glömma att den här dagen ens existerat.

Grädden på moset är, att det känns som om vissa "ordinarie" på jobbet är ganska avigt inställda till mig. Och det märks.
Whoptido....

Okej! Jag ger upp!
Det finns alldeles för snygga läkare i denna byggnad!

Och när de kommer in och frågar mig om något, långa och ståtliga med armar som skulle räcka runt Tahiti så känner jag mig som en 13-årig skolflicka och försöker desperat hålla tillbaka fnittret som bubblar i bröstet för att inte göra bort mig totalt.

Hittills har det gått bra.

Men Ortopedläkare går inte av för hackor. No pun intended!

Det är svårt att förklara hur det är att höra röster i huvudet hela arbetsdagarna. Man blir lite knäppare än vanligt skulle jag tro. Och man blir nog tröttare än på andra kontorsjobb också gissar jag. Då kan man ju faktiskt göra pappersarbete när man inte tar emot kunder eller pratar med medarbetare.
Här är det inte så.
Här hör man alltid röster. Antingen läkarnas röster i lurarna som säger vad man ska skriva i okända människors journaler, eller kollegornas röster när de diskuterar hur jobbig den där läkaren är som pratar med mikrofonen i halsen, eller när man tar emot patienter i luckan som ska betala eller fråga hur lång väntetiden är eftersom de har suttit och väntat i 1-2 timmar nu. I fikarummet är det så klart aldrig tyst heller. Men vem hade trott det i ett sånt här yrke!
Det är inte konstigt att man är helt slut när arbetsdagen är över. Oftast vill jag då bara hem till mig lilla lägenhet, krypa ner under täcket och gömma mig för alla människor som aldrig håller tyst.

Så är det när jag jobbat. Men de få dagar jag är ledig känner jag mig ensammast i världen om jag inte får träffa någon. Ja, någon jag känner då så klart. Någon jag tycker om. För när jag för en gångs skull är ledig så inser jag att jag inte träffat en vän på en hel vecka. Och det är inte okej.
Samtidigt vill jag bara slappa på lediga dagar. Ligga kvar i sängen eller eventuellt förflytta mig till soffan och läsa en god bok eller se nån film och vara vila mig.

Det är knepigt att vara så kluven. Jag är så trött hela tiden samtidigt som jag vill så mycket.
Fast jobb på Akuten? Inte om jag verkligen inte måste..

Jag är inte gjord för att jobba skift och helger! Jag behöver ha svenssonjobb som är samma tider varje dag, mån-fre och lediga helger.. Nu jobbar jag 14-22.15 och 7-15.30. Varannan dag. Jag är så trött! Blääh.

Jag har inget socialt liv alls och folk verkar ha glömt bort att man kan höra av sig till mig när man ska hitta på något. Jag vet inte.. Jag känner mig typ.., bortglömd.

Oh well, dag att gå till jobbet igen.

De hade en minnesstund för Michael Jackson ikväll. 2½ timme varade den.
Jag försökte byta kanal, men kunde inte förmå mig att ta tag i fjärrkontrollen.
Det var som om jag var fastklistrad.
Och jag grät.
Som jag grät.
Jag är inte uppväxt med Michael som många andra, men han berör på något sätt ändå. Det är nästan lite magiskt. Jag trodde inte jag skulle fälla en tår. Men efter en stund satt jag med dyblöta kinder.
Speciellt känslosamma stunder var när hans bror sjöng Smile, som var Michaels favoritsång (en av mina favoriter också), under Heal the world och precis när jag trodde jag var klar steg hans dotter Paris fram och sa att hon älskade och saknade sin pappa som var den bästa pappan hon kunde haft. Då brast det igen, värre än värst.

Michael Jackson var verkligen kungen av pop. Och mycket mer. Han kommer vara otroligt saknad, men samtidigt kommer han leva vidare genom sin musik och sin familj.

Tråkigt nog var det förmodligen sant som kommentatorerna sa; om Michael fått höra 10% av de ord som sades om honom i kväll när han levde så kanske han hade orkat kämpa längre. Det är en sorglig tanke..

Rest in heavenly peace Michael Jackson.
Rest in peace.