[äinjel]

Att känna sig vanlig är ingen bra känsla tycker jag.

När jag känner mig vanlig är det lika dant som att känna sig tråkig, medioker, en i mängden. Javisst, ibland är det faktiskt skönt att kunna vara osynlig, men oftast inte.
Jag vill kunna vara den där som man lägger märke till. Som "äger" ett rum när hon går in i det.
Någon som har självförtroende nog att inte bry sig tillräckligt mycket om en sné blick för att tänka vad det är för fel på en själv.
För det är ju inte mig det i sådana fall är fel på, utan människan med den snea blicken som inte trivs tillräckligt i sig själv för att kunna ge någon annan lite positiv feedback.

Tänk att bara kunna få den blicken och tycka synd om den andra människan istället för att gå in på dass för att försöka se vad som är fel i spegeln. Och självklart hittar man ingenting där, eftersom man ser precis likadan ut som man gjorde när man nöjd med sitt utseende gick hemifrån samma dag.

Varför tar man åt sig tusen gånger mer när någon säger något elakt än när man får höra något vänligt?

Jag har blivit komplimerad (is that a word?) några gånger som verkligen gjort mig oerhört glad och jag har kunnat tänka på det och le i flera veckor innan det förlorat sin glans.
Men elaka ord, sagda av en komplett främling, kan jag minnas i år, decennier. Kanske resten av livet.
Varför är det så?

Jag hörde något någonstans om att människor vill vara olyckliga. Och jag tror ibland att det är så. Jag är inte lycklig. jag tror aldrig jag kommer bli komplett lycklig. Jag tror inte ens det finns något sådant. För även om en, två eller tre delar av livet går perfekt, så är det ändå alltid en liten eller stor del som går åt motsatt håll. Och den lilla fjärde, femte eller åttondelen påverkar alla de andra delarna så mycket så lyckokänslan falnar.

Detta var bara tankar, funderingar och idéer som far runt i mitt huvud. Och det är ju just sådant bloggen är här för. Sen om någon skulle ramla över den och ha svaret på alla mina frågor.. Ja det är bara ett körsbär på rotmoset!

Nu är det så där konstigt igen.
Jag vet inte om det är det tråkiga vädret eller något annat, men jag är så trött hela tiden. Och krasslig. Snuvig och kliig i halsen. Huvudet känns tungt och jag har inget att trösta mig med.
Jag skulle vilja ha några ton choklad att äta på.

Jag har många olika funderingar och tankar som inte har något att göra med varandra, men jag vet inte riktigt hur jag ska få dem ur mig eller förklara dem... En i taget kanske?

I. I feel like I'm not allowed in.

II. Crying is good. But if you can't let it all out it only makes you feel worse.

III. Friendship and power is a particular thing. Jag har aldrig sett en sådan maktutövning som jag såg i natt mellan två bästa vänner. Fascinerande och ganska skrämmande..

IV. Love found and love lost. Is it comparable to no love at all?

V. This is the spring of love lost.

VI. How long can you live without love and still feel at ease?

VII. Finns det verkligen ovillkorslös och evig kärlek utanför familjen?

VIII. Hur kan man vilja bli så onykter att man inte minns vad som hänt efteråt?

IX. Vet människor verkligen om hur mycket de sårar varandra?

X. Where is my happiness?

"Jag måste gå ner i vikt! tänker hon samtidigt som chipspåsen i skafferiet viskar kärleksfulla ord i hennes öra"

Självdisciplin är ett för mig mycket konstigt ord.
Disciplin, förstår jag.
Själv, likaså..
Men att sätta ihop dem till ett ord som innebär att jag behöver ha disciplin över mig själv! Vad är det för hittepå?

Okej okej, jag erkänner.  Litet uns av självdisciplin har jag faktiskt. Jag har slutat röka.
Jag har inte rökt på över ett halvår och det känns oerhört bra måste jag säga. Men stoltheten över min självseger börjar blekna och nu står jag där med frågan jag inte vill se. Inte vill höra talas om, trots att den snurrar i mitt huvud många timmar per dygn..

Tjockheten, Fetman, Obesiteten, Valkarna, Gäddhängstendenserna, Tjocknacken, Tjockmagen, Tjockisfingrarna, Fläskmagen, Fetinglåren, Trippelarmarna och Quatrippelhakan.. Ja jag kan fortsätta länge.

Det grämer mig. Jag mår dåligt av det. Jag vill helst inte se mig i spegeln om jag inte står framför en speciell spegel i spegelhallen på Liseberg!
Men lik förbannat så har jag idag varit i affären och köpt både chips och choklad. För att jag av någon outgrundlig anledning tyckte att jag förtjänade det! Well.. The mind works in mysterious ways heter det va?

Nej, det kanske är dags att jag slutar ljuga för mig själv och inser att jag är en tjockis! Har alltid varit och kommer förmodligen alltid att vara. Jag ska be mina barn, om jag får några, att gräva upp mig när jag varit död i några år och ta kort på mitt skelett och skicka ut det till mina överlevande vänner tillsammans med ett kort. "Titta! Hon lyckades tillslut!"

Nu mina kära vänner, är det dags för chips och choklad!

Det är nu för mig ett klart faktum att makt är attraktivt. Makt gör människor som jag vanligen inte skulle titta två gånger åt mer intressanta än den solbrända hunken i affären.
Jag skrev om Obama för ett tag sen. Hur otroligt attraktiv och sexig han är, och detta har börjat eskalera och nu gäller det även människor jag träffar. Obama är kanske inte det bästa exemplet eftersom han, förutom att han har mycket makt, i princip är den maktfullaste människan på denna jord! Dessutom Är han snygg. Oavsett. Och fruktansvärt charmig. Ja, jag skulle kunna fortsätta ett tag..

I alla fall. Jag har som sagt börjat märka attraktionen till människor med makt även i mitt liv. Till exempel nu när jag är ute på praktik på vårdcentralen. En av läkarna här, vars röst jag lyssnar på nästan varje arbetsdag i mina hörlurar, är väldigt attraktiv. Egentligen är det inget speciellt med honom, han ser ganska svensson ut för att vara ärlig och om han inte varit läkare, inte haft makten att bestämma människors öde, så hade jag inte ens tittat första gången.
Men nu har han det. Han kan själv bestämma om en person ska åka till sjukhuset och kanske bli opererad. Han kan efter eget omdöme skriva ut narkotikaklassad medicin till någon Han anser behöver det. Han skulle kunna, bara genom att vara sen, göra en gigantisk skillnad i en patients liv. Han bedömer om någon är sjuk eller inte.
Han har makt.
Och då är han "bara" en allmänspecialist. Han får inte operera människors hjärtan eller hjärnor, ta bort tumörer och stoppa livshotande blödningar..

Men om han bad mig, skulle jag gladeligen raka hans rygg.

Nu är jag lite upprörd igen.
Varför, VARFÖR envisas vissa människor med att skriva "kramar" i slutet på varenda mail, inlägg, whatever, man får? Nu talar jag om människor man inte känner. Det irriterar mig något å det grövsta när en främling skriver kram i slutet på ett mail. Och fortsätter med det även när jag inte gör det. Varenda gång! I typ 30 mail! Är du lika blond i, som jag är på huvudet? Gah. Det känns lite som att man blir påtvingad en närmre vänskap än man vill ha med en sådan person. Jag har oftast inget större emot personen annars, men vi kanske inte "klickar" som så pass bra vänner. Då skriver man inte så. Nej, usch. Stop it. Det känns bara konstlat och påtvingat.

Missuppfatta nu inte, btw. Jag skriver gärna kram eller liknande till folk jag känner, har något gemensamt med och tycker om! ^^

Nu har jag drömt igen. Den här gången drömde jag att jag var snygg. Så där filmstjärne-, fräsch-, äckelsnygg. Och jag var förälskad i någon som kände likadant för mig. Och jag var lycklig.
Det var Inte roligt att vakna upp med huvudvärk och inse att verkligheten inte var lika mild som i mina drömmar.

Igår var det premiär för hasselbackesäsongen. Sitta ute, inta alkoholhaltiga drycker och gärna lyssna på bra musik. Gårdagskvällen innehöll allt detta. Plus oerhört mycket skratt och glada miner. Kvällen fortsatte på Cheers och slutade med lyxskjuts hem och mys utanför porten. "Det är rätt häftigt att vi lyckats att inte ha sex, med tanke på hur många gånger det varit nära." *ler*

Idag var det släktträff på Dyrön. Massa skoj, god mat, lekar, tårta, bergsstrapatser, kramar och sol bjöd dagen på och jag kunde inte vara mer nöjd! Kanske om den äldsta av mina små sysslingar kommit. Men måste man jobba så måste man. Jag tycker mer och mer om min släkt för varje år vi träffas. Solbränna lyckades jag skaffa mig också. En röd sådan. En sån som värmer ansiktet inifrån. Men optimisten i mig hoppas på en brunare ton snart!

Ikväll fick jag nästan en chock när ringde PeeWe och undrade vad jag hittade på. Han kom upp och kollade på film med mig i några timmar innan han åkte hem med bror sin igen. Roligt att träffa en gammal vän igen!

Nu är det natten. Dags att sova kanske?