[äinjel]

Idag ringde äntligen mamma. 10 dagar efter att jag senast pratade med henne. Hon har inte blivit bättre. Åkte visst in akut i torsdags igen, men de gjorde inte något speciellt med henne. Tog 2 prover och sa åt henne att det är psykiskt..
Det tror jag inte alls på.

Och OM det nu är så, varför hjälper de henne inte?!?
Jag blir så frustrerad och jag är så hjälplös.
Det finns inget jag kan göra för att göra henne bra.
Min mamma.. Min vackra, fina, underbara mamma.

Idag känns som min söndag. Jag vill bara gå in på toaletten och sätta mig ner för att gråta och somna av utmattningen efteråt. I eftermiddag ska jag sitta i kassan. Det kanske blir lättare då, folk att prata med hela tiden, istället för att sitta och skriva och tänka på annat samtidigt.

Idag är det en vecka sedan jag pratade med mamma sist. Då hon berättade att hon mådde sämre igen. Det gör ont i bröstet när jag tänker på det.

Jag vill krama och inte släppa taget på länge länge. Ta ett krampaktigt tag i ryggen på en tröja och känna naglarna mot handflatan genom tyget.

Jag vill inte vara ensam på en arbetsplats full med människor.

Jag har precis sett på den senaste versionen av historien om Dorian Gray. Det var en ganska udda film. En mörk film fylld med lättja, galenskap, depraverande kärlek och mord. Den lämnar en ganska moloken känsla efter sig, speciellt nu på söndagseftermiddagen. Dock är den riktigt snyggt gjord enligt mina mått mätt.

Ben Barnes var verkligen den perfekta skådespelaren för rollen. Han ser precis ut som Dorian Gray ser ut i mitt huvud. Evigt ung och ack så vacker.

känns det som om jag fått två stenhårda örfilar över vardera kinden och en rivningskula i full fart i magen.
Jag måste undermedvetet ha låsats som om jag kunde leva i min lilla "lyckliga" jag har fått jobb-bubbla och att allt skulle ordna sig när väl en sak gjort det. Men i helvete heller.
Aldrig någonsin kommer allt vara bra. Det finns inte i denna värld att alla bitar skulle falla på plats i det här fanskapet som kallas mitt liv.

Nej du Lena. Du får inte vara glad för länge över något som faktiskt för tillfället går bra. Det går ju inte. För då kanske du skulle kunna börja tro att det kan vara så, på riktigt. Att saker och ting kan vara bra. På riktigt. Och inte vara på låtsas för en stund.

Det som löser sig och fungerar bra, det kan heller aldrig vara det som är viktigast för dig. Nej för fan. Det allra viktigaste i ditt liv, det är det som ska gå illa. Det är det som inte ska få bli helt. Det är det som inte ska få laga sig. Det är det som istället för att bli bättre bara ska bli sämre och sämre tills du nästan inte står ut längre. Och vad som händer då, det får du reda på när det är dags.

Och ensam ska du vara. Ja just det. Din bästa vän i hela världen, den som stått dig bi, som du levt med och som du älskar mer än allt annat. Det är den som far illa. Den som inte klarar mycket. Den som har en svag kropp. Den som ringer och låter nästan lite pigg på rösten men som säger att det är väldigt jobbigt just nu och att enda anledningen till att det ringdes alls var för att det just i den stunden var lite lättare. Den som du vill träffa mest av allt, som du vill hålla om. Som du vill ska hålla om dig. Som du gråter för bara genom att tänka på hur skört allting är. Den som på din förfrågan är inte klarar av att träffa dig eftersom det är så jobbigt just nu. Som inte vet när det kan bli bättre. Om det bli bättre. Som du inte träffat sedan jul. Som du saknar så det känns som om du ska implodera och explodera och krasas i bitar på en och samma gång.

Det är fantastiskt hur minnet fungerar, vad som kan utlösa en flod av minnen som man har jobbat i flera år med att gräva ner i sin mest avlägsna del av hjärnan.. 9 av 10 gånger är det ju ett tråkigt minne. Ett man gärna hade varit utan. Ibland kan det som tur är vara ett glatt minne av en härlig tid.
Det kan t ex handla om en person som skadat dig och som du förlåtit och träffar varje dag utan att tänka på det som hänt. Men så kommer en doft, ett ord, en låt som är så associerad med den händelsen att du inte kan göra annat än att gå igenom det, ännu en gång, i dina minnen.

Som säker är uppenbart så hände detta just mig. Jag stod i badrummet och gjorde mig iordning och så spelar Spotify en låt som jag vanligtvis brukar kunna lyssna på, även om den hör till en ledsen tid i mitt liv. Idag kom allt fram igen. Alla ledsna stunder, alla tankar, alla känslor. Det var som om jag såg mig själv i en film. Jag var utanför och tittade på. För det var liksom så det var, som en dålig film. Sånt som inte riktigt händer på riktigt. Men det gjorde det då och det gör fortfarande ont, även om jag förlåtit alla inblandade och vanligtvis inte har några problem att umgås utan att det gör väldigt ont.

Det här är säkert jätteluddigt för vem som än läser det, men jag vill inte berätta om just detta. Det är inte aktuellt och inte orsaken till att jag skriver, jag vill mest få fram det här med minnet.

Att minnet är en otrolig sak.

Får bli ett litet snabbt inlägg för de som är nyfikna på hur det har gått på nya jobbet. Det har gått jättebra, jag har redan fått beröm för att jag klarar mig bra i kassan efter bara 1 dag! Trevligt. Det är hemskt segt att gå upp mitt i natten och komma hem när 3-4 timmar innan det är läggdags utan att hinna göra något mer än att jobba och åka. Men så är det. Jag trivs iaf väldigt bra på Brämaregården. Det är härliga människor som jobbar där och det är ingen uppdelning mellan läkare, sköterskor osv utan alla umgås med alla. Precis som det ska vara.
Nu är jag så trött att ögonen snart rullar bakåt. Om jag orkar ska jag se på Grey's, men kanske får det vara..
Längtar redan till helgen så jag kan få sova och inte göra någonting alls.

Nu har jag drömt igen. Jag kan inte riktigt skriva ut den här känner jag, för den är ganska magstark.. Men den dröjer sig kvar i mitt huvud. Jag gillar känslan, tror jag. Det är inte just det magstarka som jag minns, utan det runt omkring som var bara så bra. Att vara omtyckt av så många på samma gång, att inte ha ett bekymmer i världen och att inte för en sekund bry sig om hur man ser ut eftersom man vet att man är omtyckt och eftertraktad oavsett. För att det är så rent allting. Rena känslor. Inget komplicerat, bara enkelt och vackert.
Kärlek, på ett annorlunda sätt.