[äinjel]

Det värsta med mitt jobb är att man skriver om människor som i vissa fall är så sjuka att man inte kan låta bli att fundera på sitt eget liv.. Och då sitter man och kämpar mot en darrande underläpp och tårfyllda ögon.

Jag förstår inte varför det är nodvändigt att förstöra en komplimang när man har sagt den..

Let me explain.
Om man är tjock och någon säger "du är så vacker gumman" så är det som vilken komplimang som helst, väldigt trevligt att höra. Men om man fortsätter meningen med "fast du är som du är" eller något liknande så tar det bort hela skiten.
Så vad? Man kan inte vara tjock och fin? Attraktiv?

Jag förstår inte, är det fel för människor att säga att någon som är tjock är snygg? Känner de instinktivt att "oh nej, jag kan inte säga att hon är snygg, då kanske hon tycker det är okej att se ut så där" ? Och då lägger de till det där sista?

För egen del tycker jag man lika gärna kan hålla käften om man inte kan säga att någon ser bra ut utan att lägga till "trots att ....".

Den här drömmen handlar om mig och en man, lovad till någon annan.
(Jag kanske kan ha utvecklat den lite mer än bara från minnet, men the basics are the same.)

Han och jag satt vid ett picknickbord, ett sånt med två sittbänkar och ett bord som sitter ihop, nära en lägereld en ljummen sommarkväll. Stranden var inte långt borta och det var väldigt mysigt med ljuslyktor och ett litet tak över lägerplatsen med ljud från det mörka havet i närheten.
Vi satt mitt emot varandra och pratade, log och åt olika små chokladbitar med annorlunda goda fyllningar inuti. De var inslagna i papper och vi öppnade en efter en och delade på innehållet. Favoriter hittades och vi föll båda för samma sort, en mörk mjölkchoklad med fyllning som den i biskvier och med små daimkulor i.
Alldeles bredvid bordet fanns det en hög med olika sorters kuddar som vi efter några timmar satte oss på då bänken inte var allt för bekväm längre. Det var mörkt nu och ljuset från lågorna dansade över hans vackra ansikte och gjorde att hans hud verkade gyllene intill hans svarta hår. Jag kunde inte sluta titta på honom och jag såg i hans blick att han kände detsamma för mig. Så vi satt där länge, bara tittade på varandra och log.
Ord var inte viktiga, de behövde inte uttalas. Elektriciteten mellan oss var så stark att den kändes genom hela min kropp, som om alla mina sinnen var uppvridna till högsta känslighet. För en liten sekund blev jag osäker och försökte komma på något att säga, men insåg sen igen att inga ord behövde sägas.
Efter ett par minuter, eller några timmar, jag vet inte vilket, fick han en okynnig glimt i ögat och sa att det nog var dags för lite mer av den choklad som vi båda tyckte bäst om. Han gick för att hämta den och jag, som kände hur värmen och den pirrande känslan jag haft i magen för bara en minut sedan började försvinna, satte mig istället på bordet, med fötterna på sittbänken.
Snart var han tillbaka och så fort mina ögon fästes vid hans kom känslan tillbaka, som om det var hans närvaro och inte elden som bringade ljus och värme till vår lilla strandglänta.
Han kom fram till mig och sträckte ut sin hand som för att hjälpa mig ner från bänken igen. Jag reste mig upp och vinglade till, förmodligen av berusningen av hans blotta närvaro, samtidigt som jag pep till och viftade med armarna för att inte ramla. Inom bråkdelen av en sekund var han där med sina starka armar och höll mig om midjan, stöttade mig. När jag stod stadigt igen släppte han sakta taget om min midja och satte istället händerna på mina höfter. Han tittade upp på mig där jag stod på bänken och våra blickar möttes. Hans ögon var varmt bruna och vackrare än någonting jag sett i hela mitt liv. Han sträckte sig långsamt upp mot mig med min blick i ett järngrepp, tills hans ansikte var bara någon centimeter ifrån mitt. Där stannade han till ett ögonblick och jag kunde känna hans varma andedräkt skölja över mitt ansikte innan han avslutade allt avstånd mellan oss och kysste mig så ömt att jag kände hur mina knän börja vika sig. Direkt var han där med sina armar om min midja och stöttade mig, tryckte mig mot sig och fortsatte kyssa mig, nu med en intensitet som satte hela min kropp och mitt hjärta i lågor.
Efter en obestämbar stund slutade vi sakta kyssa varandra. Jag kände mitt hjärta slå hårt i mitt bröst och magen var en blandning av knip och fjärilar. Jag var så lycklig, samtidigt som jag kände en otrolig förtvivlan eftersom han inte var min. Han kunde se oron i mina ögon och frågade vad jag kände.
"Vi kan inte göra det här" sa jag. "Det är inte rätt."
Han tog en slinga av mitt hår, förde det mjukt bakom mitt öra och tittade mig djupt in i ögonen. "Det är precis så här det ska vara, det är det här som varit rätt från första början."

Ni mina underbara söta små..
Det känns så bra bara att veta att ni läser vad jag skriver här och ännu bättre när ni gör ert bästa för att skriva mig på bättre tankar. Jag önskar att jag kunde vara samma stöd för er, men jag vet själv att jag inte är så bra på att peppa någon annan just nu. Ni finns i mina tankar och jag pratar kanske mer om er med t ex arbetskamraterna än jag pratar med er. Det är underligt hur det blir ibland.
Jag är så lyckligt lottad att ni finns i mitt liv och jag hoppas att jag kan vara densamma för er som ni för mig när saker och ting förhoppningsvis lugnar sig här.

Jag älskar er.
Verkligen.

Jag tror inte att jag mår så bra.
Jag var hemma i två dagar utan att egentligen vara sjuk. Bara så otroligt maktlös. Orkeslös kanske det heter.. Eller både ock. Jag kollade FB några gånger men loggade inte ens in på msn. Jag ringde inte någon, jag skickade inga meddelanden. Jag låg i min soffa och tittade på film/tv. Vaknade 04.50 som vanligt och skulle gå till jobbet båda dagarna men jag kom ingenstans. Jag kunde inte. Jag kom så långt som till duschen, men sen var det stopp. Första dagen bröt jag ihop i garderoben. Andra dagen var det som om jag satt fast i soffan (där jag äter frukost) med kedjor av stål.
Det är väldigt svårt att förklara för de på jobbet hur man är sjuk utan att ha några symtom. Det är lättare att säga att man är förkyld och har ont i huvudet. Det sista stämmer iofs ganska ofta.

Idag kom jag faktiskt iväg. Jag vägrade mig själv att sätta mig ner i soffan för att inte låsa mig igen. Jag kom iväg till tåget. I huvudet cirkulerade bara tankar på vad de få människor jag mötte tänkte om mig. Hur fet de tycker jag är. På tåget började jag kallsvettas.

Jag vill åka hem. Jag vill gömma mig. Jag vill inte behöva svara undvikande på frågor. Jag vill inte tycka hemska saker om mig själv. Jag vill inte vilja stoppa i mig en stor påse chips och en chokladkaka med tillhörande godispåse. Jag vill inte känna tårarna bränna bakom ögonlocken. Jag vill gräva ner mig i ett hål och ligga där tills/om världen blir bra, eller iaf bättre.

Jag vill ibland åka bort någonstans där jag inte känner någon. Men inte nu. Nu vill jag inte ens gå ut för jag vill inte att andra ska se hur mycket äckligt fett som finns på min kropp. Ser de inte något kan de inte säga något.

Och nej, jag har varken kraft eller tid nog att göra något åt någonting just nu, så säg ingenting om det. Det gör det bara värre.

Jag hade en konstig, hemsk och lite realistisk dröm om min mamma precis innan jag vaknade idag. Vaknade av mig själv 5 min innan alarmet skulle ringt. Gick upp och duschade och stod i garderoben och skulle välja kläder, vilket var helt omöjligt trots att jag tvättade igår. Sen började jag gråta. Massor.
Jag har insett att jag inte grät i helgen. Igår.
Inte förra helgen heller.
Söndagar har länge varit min ledsna dag. Den dagen allt känns som värst. Hopplöst och oövervinnerligt. Då jag inte orkar låtsas vara positiv. Eller o-ledsen kanske stämmer bättre.

Man kunde tänka sig att det skulle komma igår eftersom mamma hörde av sig för första gånger på länge. Längre än jag minns. Jag tror inte hon har ringt mig sedan hon sa att hon skulle bli inlagd på psyk.
Eller för att jag minst en gång om dagen under fjorden fick höra hur fet jag är. Även de dagar när jag inte var ute.
Man kunde tro att allt detta skulle komma fram igår och få mig att vilja gräva ett hål djupt nog att få allt att försvinna. Så blev det inte.

Så är det nu. Jag behövde visst bara en dröm också.