[äinjel]

Hon ringde idag.
Alldeles nyss faktiskt.
Jag tror att någon pratat med någon som pratat med henne och sagt lite vad jag skrivit här.

Oh well.

Hon ringde i alla fall.

Mamma har slutligen fått någon form av diagnos.
Djup depression.

Idag är det 4 veckor sedan jag var hos min mamma på sjukhuset. Det känns som 4 månader.. Och samtidigt 4 dagar.
Hon är kvar där ännu. Jag har inte hört någonting om att hon ska få komma därifrån. Förmodligen på en dags permission till sitt hem. Men bara över dagen i så fall.

Mormor ringde i fredags och för första gången på 2 veckor. Jag har inte kunnat ringa.
Har tänkt att eftersom de inte ringer så kan de inte ha något positivt att säga. Och jag har inte vågat ringa av rädsla att höra mer dåliga nyheter. Jag hade inte klarat det. Nu tyckte mormor att det var lite positiva nyheter iaf som hon ville att jag skulle höra. Att mamma inte är bättre. Kanske inte så mycket sämre heller. Men att hon tillslut varit ärlig mot läkarna och sagt hur dåligt hon mår. Och att hon inte alltid har tagit medicinerna de gett henne. Så hon är lika sjuk som innan. Bara att hon har erkänt det. Och vi vet nu att hon har en djup depression som går lång tid tillbaka. Förmodligen längre än vi anar.. Kul.

Samtidigt känner egot i mig.. Mormor pratade i minst 20 minuter. Jag sa inte så mycket. Det är väldigt svårt att fejka att vara glad när hon ringer och pratar om mamma. Höll mest med och så. Hon ser det väldigt posivit, som att nu kommer det ordna sig. Allt kommer bli bra eftersom mamma erkänt för läkarna hur det ligger till.
Jag är inte lika positiv. Det är väldigt svårt för mig att se den ljusa sidan just nu. Speciellt när jag inte får prata med henne. Jag förstår inte varför men inte en enda gång under samtalet frågade mormor hur det var med mig.., hur jag mår. Visserligen kan jag förstå att hon har fullt upp med mamma och så men samtidigt har både hon, morfar och t o m mamma sagt att det måste vara väldigt svårt speciellt för mig, eftersom jag är ensam.. Och jag känner mig väldigt ensam. Mest hela tiden.
Mamma hade också sagt till mormor att hälsa så gott till mig. Och tydligen hade mamma sagt att jag "visste vad hon tycker om mig".
Nej du, det kanske jag inte gör. Speciellt inte när man hälsar på det sättet. Som om jag var en bekant eller nåt annat halvytligt. Inget "jag älskar dig", inget "jag tycker så mycket om dig".. Nothing.
Det räknas inte bara för att hon är min mamma. Mammor ska älska sina barn, javisst. Men även barn behöver påminnas och bekräftas. Och veta om att de älskas. Även vuxna barn..

Hela situationen blir inte bättre av att jag känner mig fruktansvärt självisk eftersom jag känner så här. Det är ju inte jag som är sjuk..

Det känns som om jag inte räcker till. Jag är inte tillräckligt snygg, inte tillräckligt smart, inte tillräckligt smal, inte tillräckligt rolig, inte tillräckligt kvinnlig, inte tillräckligt öppen, inte tillräckligt modig, inte tillräckligt stark, inte tillräckligt charmig, inte tillräckligt minnesvärd, inte tillräckligt fräsch, inte tillräckligt glad, inte tillräckligt någonting. Samtidigt känner jag mig patetisk och självömklig. Också känslan av att vara en bassäng med vatten till bristningsgränsen är hela tiden där. Varje extra droppe spänner ut plasten mer och mer och snart brakar det loss i en störtflod. Jag kan inte lyssna på en ledsen låt eller se någon som gråter på tv utan att ögonen tåras. På tåget hem idag lyssnade jag på musik och Permanent kom på utan att jag var beredd. Mina ögon gick från att vara helt normala till att flöda över av väta på bara några sekunder. Jag är inte sån. Det är inte jag.. Jag känner mig så hemskt ostabil och utan kontroll över mig själv. Det är en väldigt jobbig känsla..

Helgen är över.
Söndag är vila-upp-sig-inför-måndagen-efter-semestern-dag.

Den här helgen har varit helt tokig.
Schweizare kommer för evig förknippas med de 9 snygga karlar jag och Åsa hamnade på efterfest med i torsdags natt, vilka vi dessutom träffade på trägårn på fredagen och spenderade nästan hela kvällen med där. Lördagen är ganska suddig men den bjöd på både soho och harrys, med ytterst lite folk. Men skoj har det varit ändå.

Heidi and Susie fick vi heta tack vare den snyggaste av alla schweizare eftersom vi har så svåra namn (?) haha. Hans fick jag aldrig reda på, men han är i alla fall 27 år och 4 månader gammal =P

Parylåten för helgen nominerar jag vara Shots! med LMFAO feat Lil' John. Great partystarter.

Idag ska jag göra minsta möjliga.

(Jag älskar min vattenfasta mascara, den sitter som berget! Nästan lika snygg idag som igår trots ansiktsgnugg mot kudden i dryga 6 timmar.)

If you can't beat your heartache, drink it drunk.

Jag undrar om jag verkligen är nykter än..

Det känns som om någon har grävt ett hål i mitt bröst och mage, slitit ut hjärtat, slängt det i grus, stampat på det, klämt det i näven och försökt vrida ur allt innehåll.

This is love and happiness.

<3

4 dagar in på mina 2 semesterveckor har jag fortfarande inte gjort någonting.

Eventuellt ska jag hälsa på mamma på tisdag (hennes födelsedag), men annars är det helt dött.

Om någon har förslag på aktiviteter så tar jag gärna emot dem...



(Sad, sad life, with just a touch of self-pity..)