[äinjel]

Det har varit ganska okej på sista tiden. Fokus har legat på andra saker.
När mormor och morfar varit hos mamma innan de ringde sist så var hon tydligen mycket klarare i huvudet och åt även lite mat. Det var för 1 vecka sedan.
Nu pratade jag med mammas man Ronny som sa att han varit där några gånger och att hon varit klar i huvudet och så, även om medicinen hon fått gör att hon är långsammare i talet. Hon har även varit uppe och rört sig en del, även om mycket varit i rullstolen så har hon iaf varit ur sängen. När jag frågade vem som ringer vem sa han att hon ringer oftast. I fredags tydligen 4 gånger. "När det är något hon verkligen vill så tar hon sig iväg till telefonen." Här började det bränna bakom ögonlocken för vem har hon inte ringt? Mig. Inte en enda gång.
Det känns ungefär som att få ett slag över ansiktet.
Fruktansvärt ont gör det.

Det enda jag kunde trösta mig med efter att ha sett mamma som ett tomt känslolöst skal för en dryg vecka sedan, var att hon kanske skulle vilja prata med mig och säga att hon älskar mig med värme i rösten. Inte som sist då det var som ett tomt eko av mina egna ord. Som om hon sa det för att hon borde, inte för att hon ville. Det som tände det hoppet var att mormor och morfar ringde en stund efter att vi andra åkt från sjukhuset och sa att mamma piggnat till innan de åkte.
Men hon har inte ringt.
Hon har ringt Ronny 4 gånger på en dag men inte mig en gång på en vecka.

Jag vågar inte ringa. Jag vågar inte hälsa på, definitivt inte själv.
Jag är livrädd för att möta den jag mötte senaste gången. Livrädd.
Jag vågar inte ringa då jag är rädd att hon inte vill prata med mig.
Jag klarar inte av att bli avvisad av min mamma.
Inte en gång till. Jag kan inte utsätta mig för det igen.

Don't stop believing. It goes on and on and on and on.

Min hjärna har slutat fungera som den ska. Den sätter ihop egna meningar och blandar ihop låttexter och vill inte forma en rationell tanke nog för att få något arbete gjort alls. Förmiddagen gick bra, även efter röstmeddelandet från mamma, men sen kom lunchen. Och nu är det nog kört.
Min mamma är tvångsinlagd på en psykavdelning från och med idag.
Det känns helt sjukt att ens skriva det.
Det var det meddelandet mamma lämnade till mig i min röstbrevlåda. Jag kände hur det ringde när jag satt i kassan, men man kan inte ta mobilen när man har en patient hos sig. Jag kände på mig att det inte var någonting bra och jag ville väldigt gärna svara men gjorde det inte. När meddelandesignalen kom efteråt var jag bombsäker på att det var någonting om min mamma. När jag sen tog upp telefonen och såg att det var ett dolt nummer fanns inte en tillstymmelse till tvivel. Sen lyssnar jag av och hör min mors röst säga, med gråten och andan i halsen, att hon blir inlagd på psyk idag. Tvångsinlagd. Tvingad.

Jag ringde mormor sedan och fick veta lite mer. De frågade om jag ville åka med och hälsa på mamma på söndag. De ska åka dit och min morbror också, men han ska åka hem igen samma dag, så jag kan åka med då.
Hur känns det att vara rädd för att åka och träffa sin egen mamma? Fruktansvärt. Skuld. Rädsla. Ovilja. Men mest ångest över alla dessa känslor som inte alls hör ihop med att träffa min mor.

Mamma betyder kärlek och styrka. Mamma är den jag har pratat med mer än någon annan, om mer saker. Mamma vet saker ingen annan vet. Hon känner mina känslor, hon känner mig. Mamma har delat min glädje, min sorg, mina skratt och mina tårar. Hur har hon klarat det? Hon har alltid varit den jag ringer när jag är ledsen.
Men nu är det hon som är anledningen till min ledsenhet. Hur gör man då? Jag känner mig helt vilse.

Det känns som om jag är instängd i en glasburk utan några hål i locket.
Allt blir bara värre och det blir svårare att andas.
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till längre.

Tog ledigt från jobbet idag eftersom jag trodde att jag behövde vila. Tur var väl det, eftersom mamma ringde sen och jag fick prata med henne för första gången sedan mors dag. Hon lät sämre än innan. Och jag satt och grät på pingvin.

Jag vet inte vad jag ska göra.. Hur mycket ledigt jag än tar förändrar det ingenting.
Hur mycket jag än stänger av så blir inte mamma frisk.
Hur mycket jag än gråter tar aldrig tårarna slut,
hålet i magen och bröstet försvinner inte,
klumpen i halsen förblir lika stor.

Jag är ganska bra på att stänga av nu. Att stänga ute och ignorera allt som inte fungerar och är ohållbart i mitt liv. Vilket allt handlar om mamma. Min mamma och jag är ett. Hon är den enda familj jag har levt med. Det har alltid varit mamma och jag. Jag kan inte skriva ner vad hon betyder för mig, eftersom det inte finns ord som är tillräckliga. Att mamma är så sjuk som hon är just nu, det gör mig mer ont än något annat någonsin har gjort. Mitt hjärta känns som om det ska slitas isär i småbitar för att jag inte kan göra något för henne. Det finns ingenting i min makt som kan göra henne frisk. Det enda jag kunde göra är att vara hos henne. Men livet fungerar inte så. Jag var hos henne i en vecka efter att hon ringt mig och i princip sagt sina adjö.
Vi pratade längre den kvällen än vi gjort på väldigt väldigt länge och jag ville aldrig lägga på luren. Vi pratade om saker vi varit med om tillsammans, saker vi hjäpt varandra med, om våra liv helt enkelt. Det var en vardagskväll och mamma visste inte om hon skulle orka ringa mig igen. Någonsin. Jag vet inte om någon kan förstå hur det känns när ens mamma, ens liv, säger att hon inte vet hur länge till hon orkar kämpa. Inte vet hur länge till hon kommer leva. Det är fruktansvärt. Olidligt. Som om att någon sliter upp ens bröstkorg och frilägger det ömtåliga hjärtat för en rasande storm. Jag försökte få henne att låta mig komma dit. Att få träffa henne. Det var allt jag ville, men hon ville inte det. Jag vet inte säkert varför, förmodligen ville hon inte att jag skulle behöva se henne så svag. Och så trodde hon att det skulle vara jobbigare att ha någon omkring sig hela tiden. Att hon skulle känna att hon behövde kämpa mer för att någon var hos henne. Även om det var jag.
Tidigt på morgonen efter vårat flera timmar långa samtal ringde mamma igen och bad mig att komma på en gång. Hon kände sig så dålig att hon inte brydde sig om sina skäl till varför ingen fick komma dit. Hon ville träffa mig, eftersom det kunde vara sista chansen.
Jag satt på en buss till Göteborg inom 1 timme efter att hon ringt. Där bytte jag till ett tåg till Töreboda och därifrån fick jag åka med Ronnys (mammas mans) syster. När jag äntligen kom fram släppte jag allt i hallen och gick in till sovrummet och lade mig bredvid mamma. Kramade om henne. Grät inte, bara var hos henne. Jag stannade i nästan en hel vecka. Sjukskrev mig från mitt nya jobb och bara var där. Hjälpte till med det lilla jag kunde. Tvättade deras tvätt och rengjorde kylskåpet. Spelade piano och sjöng för mamma.
Hon kämpade, och jag kunde se hur jobbigt det var för henne. Vi pratade mycket och jag skrev ner allt som mamma känt, som gjorde att hon mådde så dåligt. Det slutade med att jag hade 4 sidor med både bak- och framsidan fyllda med symtom, smärta och hjälplöshet.
Mammas läkare på vårdcentralen hade tagit en del tester på henne som inte visat något, vilket gjort att han kom fram till att det måste vara psykiskt alltihop. Att mamma egentligen inte behövde må så dåligt bara hon fick hjälp av en psykolog. Ingenting mamma och Ronny sa eller gjorde kunde få honom på andra tankar. Det hade ordnats med ett hembesök av en psykiatriker som skulle kommit när jag var där, men mamma bad oss avboka den tiden för att hon inte kände att hon klarade av att träffa och prata med någon. Hon skulle även gjort en datortomogafi där hon skulle behöva dricka en speciell vätska, men även denna avbeställdes då mamma inte skulle klara att ens åka dit, än mindre dricka något hennes kropp med säkerhet skulle avvisa. Då åt hon endast ytterst lite eftersom hon blev sämre efter varje gång hon ätit. Vi pratade även om vad som skulle hända om det värsta händer. Vad hon önskade och hur hon ville ha det om hon dör. Jag behöver nog inte ens säga hur det kändes att prata med sin egen mamma om hur hon vill ha saker och ting, inte Om, utan När hon inte finns mer..
Sista dagen jag var där, en söndag, var det så illa att jag fick ringa sjukvårdsrådgivningen som sa till mig att åka in till akuten och ringa efter en liggandetransport (ambulans). Eftersom mamma inte hade någon bekräftad sjukdom eller symtom som lätt kunde förklaras var det väldigt svårt att ens få en transport att komma. Men tillslut skickade de en och två ambulansmän kom in till mamma där hon låg i sängen. De pratade med henne, var trevliga och hjälpsamma men precis som vi visste så hittade de inget konkret fel på henne, även om de såg hur dålig hon var. De rådde oss att avvakta till måndagen och ta mamma till vårdcentralen istället eftersom de sannolik inte skulle kunna göra något på akuten ändå och mamma bara skulle få ligga där i flera timmar och sedan skickas hem. Det bestämdes tillslut att vi skulle stanna hemma och en av männen ringde vårdcentralen och bokade en tid till mamma på måndagen. De åkte igen och jag hämtades snart av Ronnys syster för att åka till tåget som skulle ta mig hem. Jag hade tid till diabetesmottagningen och behövde komma tillbaka till jobbet igen för att inte riskera att bli av med det då jag bara jobbat där i 1 månad. Innan jag åkte sprang jag upp till datorn och skrev ett brev till för mamma, ett som de kunde ge till hennes läkare. Jag kände att jag var tvungen att göra någonting. Att bidra med något innan jag åkte hem.. Men hem fick jag åka, och då, på tåget hem (liksom på tåget dit) grät jag. Inte mycket. Inte hjärtskärande så som kvällen innan jag åkte, men tårarna rann en stund.
På måndagen åkte mamma, Ronny och Ronnys syster till vårdcentralen för att träffa läkaren. Han hade blivit jättearg för att mamma inte varit på datortomografin eller träffat psykiatrikern. Han hade smällt i dörren när han gick ut, och varit väldigt otrevlig mot alla tre. Det hade tillslut blivit så att han ordnade så psykiatrikern kom hem till mamma samma eftermiddag. Och om han/hon ansåg att mammas tillstånd inte var psykiskt så skulle han ordna med en remiss till sjukhuset för inläggning.
Tack och lov fick mamma träffa två personer som var förstående och professionella. De ansåg båda två att mamma absolut behövdes läggas in för en ordentlig utredning på en gång. Vad de sa om mammas psykiska tillstånd vet jag inte, men uppenbarligen var det inte enbart det som gjorde att mamma var så dålig. (Jag menar, självklart mår man dåligt psykiskt om man är sjuk och inte får någon hjälp eller någon som tror på en.) Som utlovat fick mamma en kallelese för att läggas in. Dock 3-4 dagar efter besöket på vårdcentralen. Men de klarade det, och mamma kom in på sjukhuset i Mariestad för 4 veckor sedan.
Hon har inte varit hemma sedan dess.
De har gjort flera röntgenundersökningar, bland annat den datortomografin mamma ställde in när jag var där. Hon har även pratat med psykiatriker igen. Det de har hittat är ett aningens lågt kaliumvärde och multipla cystor på och runt livmodern. Vissa är 8 cm stora. Men inget av detta förklarar mammas tillstånd. De är ingen anledning till varför mamma är så sjuk och varför, som hon själv sa på mors dag när jag ringde och hon orkade prata med mig en stund, hon blir sämre. Även mormor som jag pratade med en kort stund idag sa att mamma inte blir bättre, snarare känner sig sämre. Min mormor och morfar fick också komma till mamma tillslut. De har varit där en del nu när mamma legat på sjukhuset och mamma har ringt dem när hon mått dåligt och varit ledsen. De är där nu och bor i sin husvagn utanför mamma och Ronnys hus.
Det är här vi är nu. Min mamma fick äntligen det vi bad om, att hon lades in på ett sjukhus. Det var det vi trodde var vad som behövdes för att hjälpa mamma att blir bättre. Och vad har vi fått ut av det efter 4 veckor? Att hon har utsatts för mängder av prövande undersökningar som inte resiulterat i annat än att mamma mått sämre och nu mår sämre hela tiden.
Och var finns hoppet? Var finns tron på att hon kommer bli bra?

Vissa stunder har jag trott att jag accepterat att min mamma kanske inte kommer leva tills hon är 50 år. Att det jag gör nu är att vänta på det värsta som kan hända.
Men det finns ingenting, Ingenting som kan få mig att ta lättare på min mammas liv eller död. Det finns Ingenting som kan få mig att inte må lika dåligt om min mamma inte levde längre. Ingenting.
Ingenting.

Som jag sa i början av allt det här, kan jag stänga av denna lavin av känslor som finns inom mig. Att stänga av det är vad jag gör för att klara av mitt liv. Mitt jobb, min vardag, alla mina andra känslor. För om jag tillåter mig själv att sätta på knappen igen, är det inget annat som spelar någon roll. Och då fungerar inte jag.

Varför blir du inte bättre, mamma..?





Why can't we ever catch a break?

Jag är hemskt dålig på det här just nu, men vad ska man skriva om när veckorna ser lika dana ut?

Förra helgen var det släkträff i Alingsås och den del av familjen som behagade närvara åkte ut med en 100 år gammal ångbåt till nån liten ö i en stor sjö jag inte minns namnet på. Det var i vilket fall som helst en väldigt mysig dag och det var gott att träffa de flesta igen. Mormor hade med sig en underbart god pastasallad med kyckling och massa gott i som vi slukade i oss i solen på berget. Dock kändes det inte som om vi hann mer än komma dit och äta så var det dags för hemfärd igen. På vattnet var det blåsigt och riktigt kallt, men skratt och glada miner gjorde det hela lättare och fick färden att gå mycket snabbare. Väl tillbaka på fastlandet var det kaffe och kaka i gräset innan alla gjorde sig iordning för avresan hemåt.

I går tog min kusin studenten. Min lilla mellankusin! Det är väldigt klychigt att säga att han har blivit så stor, men det är ju sant. Jag kommer alltid sen mina kusiner som små liv (den äldsta 3 år yngre än mig). Han var så stilig i sin kostym och alltid lika trevlig och lugn. Det är väl kanske den rollen man får som mittenbarn. Syns inte lika mycket som första ungen eller daltas inte lika mycket med som minstingen. Jag har kommit fram till att jag och mellankusinen är mest lika av de 3. Gillar samma typ av musik och är ganska tystlåtna av oss, måste inte synas och höras mest. Speciellt inte i släktsammanhang. Fick riktigt god potatissallad och kyckling med mormors underbara marängtårta efteråt. Den tårtan! Jag säger bara det, har man inte ätit den så vet man inte vad en bit av himlen smakar.

Så jag har alltså träffat delar av familjen två gånger inom loppet av en vecka. Helt otroligt. Måste vara någon sorts rekord..

Den allra närmaste familjen finns det dock inga större nyheter om. Mamma ligger kvar på sjukhuset, i alla fall så sent som igår. De hade hittat en del cystor, men vad jag förstod fortfarande inget som förklarar varför hon är så dålig.

En väldigt glad nyhet är dock att morfar såg väldigt mycket bättre ut, inte alls lika gul i hyn eller ögonen. Han sa dessutom själv att han känner sig i princip som vanligt igen. Underbart. Jag älskar att han har blivit mer ödmjuk efter den här strapatsen. Visar mer uppskattning och glädje och kramar mig dubbelt så länge som tidigare när vi ses eller när jag ska åka. Han har t o m sagt själv, till bara mig, att han älskar mig. Även om jag visste det så vet jag inte om jag någonsin har hört det från honom själv.

En annan trevlig sak hände på jobbet igår. Jag satt i kassan på förmiddagen då en av våra tillfälligt regelbundna patienter kom, en kille i min ålder, och anmälde sig hos mig. Jag minns vem han är nu och han behöver inte trada med ID eller namn som de flesta andra som kommer. Han tackade mig i alla fall och sa "vad du är vackert somrig och fin idag. Det är alltid en fröjd att se dig här".  Inte illa på en fredagsförmiddag! It made my day, anyways.

Som givet är det lördag idag och jag har skjutit upp tvättiden tills imorgon. Har inte en plan för hela dagen och önskar att jag kunde träffa Åsa som jag känner att jag allt för sällan umgås med sen jag började jobba. Hon är dock och (förhoppningsvis) gottar sig i solen i Turkiet så det blir lite krångligt.

Se där.
Jag hade visst något att skriva om.
Konstigt.