[äinjel]

Idag har jag varit på Ögonmottagningen för en akut bedömning av de flygande stavar i ljusblå gelé jag såg förra veckan. Låter det lite konstigt? Ja, det tycker jag med. Även de på ögonmottagningen när jag ringde igår och frågade om min återbesökstid som jag väntat på i ett par månader nu. Så jag fick alltså komma in på en gång. Efter 2 olika bedövningar, 3 olika droppar pupillfixerande (så att de inte drar ihop sig), en manick satt PÅ själva ögat för att se bättre och otaliga ögonrörelser "titta upp, titta upp höger, titta höger, titta ner höger, titta ner vänster osv kom vi fram till att stavarna jag såg inte var något att oroa sig för så länge de inte blir flera och händer oftare eller om jag ser blixtar eller som en rullgardin som dras för ögat. De diabetesförändringar jag skulle bli kallad på återbesök för hade minskat och förhoppningsvis kommer de försvinna helt av sig självt. Men vi ska ändå ha en klinisk kontroll om 4-6 månader för att se så det inte blivit värre. I så fall blir det laserkirurgi..
--------
Omg omg omg. 3-4 månader. Det är ju INGENTING! Jag hade räknat med 1 år. Minst! Åh gudars. Nervös nervös nervöst.
I'll tell y'all later..

Varför kan ingenting få vara enkelt? Varför måste det bli jobbigt, komplicerat och kräva så mycket arbete?
Jag brukar älska att fylla år, men har ingen lust längre. Vem behöver skiten..





Jo, jag gör. Jag gör bara mig själv ledsen genom att inte fira, men vem orkar när det ska vara så här.
"Orkar inte så mycket folk" Nähä, så det är bekvämt att min mamma är jättesjuk, igen, och inte klarar att komma. Annars hade jag aldrig blivit erbjuden eller? Det är ju bra att det är skönt för er att jag inte får fira min födelsedag med den enda människan på jorden som har varit med och skapat mig. För om de skulle kommit så hade vi blivit 2 till, sen 2 extra på det spelar väl fan ingen roll?

Jaha ja. Nu gråter jag igen.
Det här var en så bra söndag.
Helvete.

Idag känner jag mig mer ensam än på länge. Eller ja, jag kunde inte hålla tillbaka känslan så som jag brukar kunna göra. Jag har lyssnat på en och samma låt om och om igen nu. Och jag kan inte sluta. Jag gråter ögonen ur mig, men jag kan inte förmå mig att byta låt.
Jag önskar att jag hade någon. Någon som saknade mig. Någon som tyckte om mig, trots alla skavanker och fel, och de är inte få.. Någon som kramade om mig på kvällarna. Någon som bara tyckte om att umgås med mig. Att vara i min närhet. Jag har inte haft det på 5 år. Det är lång tid. Fem år är en femtedel av mitt liv. Över 1800 dagar utan att någon har tyckt att jag var bra nog att behålla.
Jag får lite svårt att andas just här. Det gör ont i bröstet. I hjärtat.

Vänner tar en långt, man överlever länge med dem. Men de räcker inte hela vägen. De gör faktiskt inte det. Tyvärr.

Åh, ja. Jag vet inte om jag har skrivit det, men mamma är dålig igen. Nästan lika dålig som innan sjukhuset.

Jag orkar faktiskt inte mer. Jag kan inte vara ensam i det här. Jag kan inte. Hela jag dör lite varje dag som passerar. Och jag har inte ens kraft nog att göra någonting åt det. Men det spelar väl ingen roll, eftersom det inte finns något jag kan göra.

Please..
Let me know.