Som ett slag i bakhuvudet

Idag fick jag veta definitivt att det inte blir något mer jobb på Brämaregården. Den 31 januari är min sista dag. Eventuellt kanske det möjligen kunde bli någon dag i veckan kanske, om de andra får ihop ett schema och ändrar i sina arbetstider och har sig. Känns väl tveksamt när de redan egentligen har 1 hel tjänst för mycket som jobbar där. T o m när jag försvinner har de för mycket sekreterare. Mja. 1 dag i veckan känns väl inte så väldans rockigt om jag inte har något annat jobb. Blir väldigt dyrt att pendla isf. Jag får väl se vad de säger.

Helst vill jag att någon annan ska sluta så det kan vara så som det har varit nu i nästan 10 månader. Eller så kan de anställa fler läkare. Jag vill inte sluta. Jag har aldrig trivts så bra på en arbetsplats och jag är väldigt skeptisk till om jag kan hitta någon som är i närheten av denna igen.

Gråta känns egentligen som en bra idé, men jag har redan fruktansvärt ont i huvudet och det skulle bara göra saken värre. I really, really feel like crap.
Jag har ingen som helst lust att gå upp till jobbet imorgon och sitta där och veta att jag snart ska därifrån.
Jag kommer inte ens få lön innan jag slutar så jag har inte råd att bjuda på något, så som man ska. Och som jag vill. Jag ska jobba imorgon och sedan 3 dagar nästa vecka. Sedan är det slut. Det går alldeles för fort, är alldeles för snart.
Jag vill inte.

RSS 2.0