[äinjel]

Ibland hatar jag att jag är så lättpåverkad av vad jag hör, ser och läser. Ibland är det givetvis bra, som när man blir på partyhumör eller träningstaggad av musik. Men lika ofta går det åt andra hållet.

Okej. Chifen kom till mig igår eftermiddag och berättade att han pratat med personalavdelningen. Det visar sig att om jag blir anställd en månad till så kommer jag få tillsvidaretjänst i regionen. (yay!)
Men eftersom den anställning jag får är ett vikariat så är det inte säkert att jag kan vara kvar här med tillsvidareanställning, utan de kanske kan få för sig att flytta på mig om det finns ett större eller längre behov på en annan arbetsplats.
Så ännu en sak kommer och rör till det på arbetsfronten hos mig. Så där lagom till att jag ställt in mig på att arbeta här året ut på 75%. Jag trivs ju, som de flesta vet, väldigt bra på sjukgymnastiken och vill helst av allt få stanna här så länge det är möjligt.

En stund efter jag pratat med chefen ringde jag till personal själv och fick prata med en annan tjej som sa att jag visst skulle få vara kvar här, eventuellt kanske sluta någon månad tidigare, ifall det kom upp något annat, för att inte skapa en mellantid utan arbete. Det är jag helt med på.

Jag menar, för chefens skull så blir det ju bara komplicerat om de anställer mig en månad och sedan kommer personal och flyttar på mig. Det innebär ju att han återigen måste sätta ut en annons och leta ny personal.
Ja vi får se, han skulle prata med dem en gång till för att vara på den säkra sidan.

Tänk om de inte vill anställa mig vidare här pga detta?
o.0

Nej, det blev ju ingen semester för Lena denna gången.

Jag hatar när min intuition är spot on..

Idag får jag reda på om vi kan åka till solen nästa vecka eller inte.
Kan ju säga att jag är redigt kluven där.

Antingen får Robin ett jobb, vilket han verkligen förtjänar!
Eller, så får jag äntligen, för första gången i mitt liv, åka på solsemester med mina vänner.

Egoist eller inte egoist.
Det är frågan..

I natt vet jag inte om jag vaknade eller om jag drömde att jag vaknade med tårar i ögonen och var ensammast i hela världen.
Bajs.

Hela min kropp skriker; Gå och lägg dig, puckojävel!
Om det inte vore för att jobbet betalar mig pengar för att sitta här så hade jag lyssnat.

Tydligen blir man jättetrött när man går upp jättetidigt efter att ha tränat sent kvällen innan.
Who knew?

...

Jag är alldeles för bra på det här.

Var på gymmet igår och tränade efter lite för lång tids vila.
Visserligen har min hals betett sig som ett barn på väg in i trotsåldern, men som inte riktigt är där än, så jag har inte riktigt varit pepp på att gå dit.. Men ändå.
När jag började med styrketräningen fick jag stanna mellan omgångarna och försöka gå ur mig själv. Jag var så spänd i kroppen att jag satt och darrade. Det var faktiskt lite läskigt..
Jag är fortfarande spänd, men det blev bättre efter en stund och på kvällen kändes det helt okej.
Fast jag skulle nog behöva en lång, avslappnande massage.
Tänka sig.
Jag.

Jag som får ont när man tar i bara litegrann..
Men släpper det här, så är det fan värt det.
Mu.

Kanske kan en vecka på Rhodos hjälpa också?

Det känns i alla fall lite bra när chefen kommer in och ger mig jobbannonsen i handen.

Jag läste/såg/hörde häromdagen, en diskussion om vad som är den värsta hjärtesorgen en människa kan uppleva.

Det man kom fram till, och som jag är helt benägen att hålla med om, är den här situationen:
Du är i ett förhållande med någon som är upptagen. Ni planerar att vara tillsammans, att han/hon ska avsluta sitt giftemål med den andra kvinnan/mannen och ingen, inte ens din bästa vän vet om något. Ni har beslutat er för att hålla det hemligt tills ni båda är fria att vara tillsammans helt öppet.
Sedan dör din älskade plötsligt..

Och du måste sörja helt själv.
Ingen vet om hur mycket du älskade honom/henne.
Du kan inte berätta det för någon eftersom det skulle förstöra minnet av personen.
Så du måste gå resten av livet med en hemlighet så stor att din själ gör ont, samtidigt som du sörjer ditt hjärtas förlust.
Helt ensam.

Fy
faan.

Sömnen besökte mig inatt.

Now let's keep this up, okay?
I'm so sick of being tired I just wanna go to sleep.

Hur dålig som helst har jag blivit på det här med att lämna ut min själ på nätet.
Givetvis har det sina förklaringar med att det händer mycket i mitt liv just nu och jag har lite svårt att se ljusningen som eventuellt finns långt, långt där framme. En olycka kommer sällan ensam, är det inte så?
Sen har vi vädret. Det här äckliga, blöta som faller från himlens gråa och lägger sig som en hinna över hela min vardag.

Så hur har påsken varit?
Full, är väl andra ordet som seglar upp till ytan när jag tänker på påsken i år. Det var drickande både fredag och lördag.
På långfredagen fick jag sällskap av Mattias på några för-förgroggar innan vi gick över till Åsa som fyllde år. Sötskruttan. Sedan mötte vi Misja, Jossan och några till på Köket där K. spelade härligt medryckande musik. Det blev en dans eller två och det var mycket studs i fyllebenen på alla medverkande.
När vi gick till Åsa konstaterade Mattias att han skulle bli den enda korven på festen, varpå jag påpekade att jag ändå är en liten korv. Delvis, i alla fall.
"Lena, du är en prinskorv!"
Misja förfinade det hela härom dagen och prinsesskorv är nu min fulländade titel.

Påskaftonen spenderades till stor del hemma och avslutades med ett långt, härligt samtal med bäste-Per via skype innan Misjaliten körde mig till Skogslyckan. Där var festen i full gång och jag skyndade mig ikapp till resterande medverkandes alkoholnivå. Nästan helt säkert förbi den också. Efterfesten slutade, troligtvis, någon gång vid 9-tiden söndag morgon. Jag minns att jag gick på en buss hemåt strax innan 12. Solen sken. Det gjorde ont lite var stans i kroppen, men mest bultade knoppen. Jag hoppade av i stan och roffade åt mig godis på Willys för både prinsesskorv och fosterland. En äckligt fet och onyttig hamburgare inköptes på Chaplin innan bussen körde mig hem.
Söndagen spenderades i soffläge. Konstant. Jag gick upp och hämtade pizzan jag och Misja beställde på kvällen sedan. Hälsosamt? Jovisst.

Söndag då?
Jo, då var det inte många knop heller. Jag vaknade efter 13 timmars oavbruten sömn, till den tråkigaste himlen mannaögon skådat. Jag minns ärligt talat inte riktigt vad jag gjorde på dagen, men när eftermiddagen kom åkte jag och Misja ut till snäckan och fikade en sväng. Mest för att göra någonting alls. På vägen lyssnade vi på hårdrock.
Hemma igen tog jag hem hela diskografin från både Pain och Rammstein.
Sen spelades de i ljuv harmoni och på hög volym hela kvällen. Härligt när man får ut lite aggressioner via musiken..

Nu är vardagen igång.
Gårdagen var hemsk. Sen solade jag ett par minuter på gymmet, gick hem och fick lite jävlaranamma i mig som gjorde att jag ställde mig och fixade köttfärslimpa, potatismos och brunsås med en stor sallad till. Samtidigt passade jag på att göra en omgång kakor.
Idag vaknade jag trött som fan. Ja. Verkligen. Jag brukar inte svära här, men denna gång är det bannemig befogat. Både inatt och natten till igår har jag sovit jättedåligt. Jag har haft svårt att somna, sovit oroligt och sedan varit i någon sorts ytlig halvsömn en stund innan klockan ringt. Lite mycket som händer kanske? Axlarna är nog snart i höjd med mina öronsnibbar.

Film idag?
I think we'd better, 'cause yesterday way okay but not quite right..

Ibland vet jag inte om vädret ändras efter mitt humör eller om mitt humör ändras efter vädret.
Alla taggar utåt är det iaf idag.

Jävla skitliv.

Herre, vilken påskafton.. Jag har aldrig varit så full och haft hjärnan stenhårt inställd på en sak i hela mitt alkoholbaserade liv. Men gudarna måste ha lett åt mig, för det gick nog bättre än någon kunde tänkt sig. Även om detta "bättre" lämnar mycket att önska.

När tröttheten och det konstanta tankearbetet börjar urarta i nedstämdhet är det nog dags att gå och lägga sig.