[äinjel]

Jag proklamerar! Allt kan skyllas på detta fenomen..

Mitt humör idag har gått från att jag varit glad - irriterad - trött - arg - konfunderad - uppgiven - och nu allra sist, precis innan läggdags, känner jag för att lägga mig i en hög och gråta en skvätt.

Vad är upp med det. Va! Kan man amputera känslocentrat?

Haha, ja!

När jag var ute och promenerade och filosoferade över mitt liv idag, kom jag fram till att jag inte vet vad jag håller på med. Typ.

Nu främst i frågan om kärleksliv och relationer då.

Jag har varit singel nu i.. drygt 7 år. Det är galet lång tid. När jag ställer mig frågan varför så hittar jag inget rakt svar. Visst, vissa perioder har jag tyckt det varit hur bra som helt att vara singel, fri och i viss mån lössläppt. Men det var länge sedan nu. Som jag skrivit här ganska nyligen, så lockar det liksom inte längre. Lössläpptheten har inte varit lockande på flera år nu, jag ser inte alls det roliga i att träffa någon man halvt gillar en gång, vanligen onykter, och ge dem en del av mig som jag håller ganska kär.

Sen frihet. Vad är det då? Blir man inlåst och fastkedjad när man är i en relation med någon och man tycker om varandra? Inte direkt.. Man kanske väljer att stanna hemma ensamna vissa kvällar, men är inte det liksom essensen av frihet; att välja själv?

Singel. Ensam. En. Själv. Jag behöver ha mina dagar/kvällar ensam ibland, det gör nog alla, men det är inte samma sak när jag inte väljer att vara själv utan är det eftersom det fattas alternativ.

 

Så, varför har jag varit singel så länge? Vad är det som hindrar mig? För min logik säger mig att det är jag som stoppar mig. Men hur? Är det självförtroendet.. Mina osäkerheter på mig själv.. Ser jag inte potentialen i rätt personer?

Och nu när jag har kommit fram till detta, hur i hela världen ska jag finna på mitt hinder och sedan överkomma det?

Okedjad.

 

Mja.

 

En film som började mycket bra, för att sedan liksom glida ner för räcket på en spiraltrappa. Christoph Waltz är härlig som den tyske läkaren, men är bara lite för snarlik karaktär han spelar i Inglorious basterds. Jag vill ju helt se honom göra något annorlunda men lika trovärdigt! Jamie Fox spelar den svarta slaven som blir befriad och ska befria sin fru samtidigt som han tar ut sin hämnd på alla elaka vita män. Lite för förutsägbart. Och som med alla Tarantinos filmer så räcker det att förtexterna börjar spela för att man ska veta vem som gjort filmen. Det som jag vanligtvis är lite charmen med hans filmer blev här lite.. tråkigt?

 

Mja.

 

Django Unchained har ett visst underhållningsvärde, absolut, men är den Bra? Inte jätte..

Jag har nog aldrig (yrkesmässigt) känt mig så eftertraktad som igår.

 

VI hade ett efterlängtat receptionsmöte med chefen på eftermiddagen. Mycket välbehövligt eftersom vi istället för läkarsekreterare på 200% endast haft c:a 130% sedan årsskiftet, och det känns kan jag lova!

Då bestämde chefen iaf att min tjänst skulle ökas till 100% fram tills den går ut 31/3 (booyah!) och vi la även upp ett receptionsschema som innebär att jag inte behöver sitta i kassan hela dagarna, vilket ska bli väldigt skönt..

 

1½ timme senare ringde chefen på Skogslyckans VC och frågade om jag var redo att börja arbeta fredagar igen. Hah! Näää, sa jag då, med en mycket trevlig känsla i magen. Jag kommer sakna sekreteraren jag arbetade med, men resten spelar ingen roll och arbetsförhållandena kan de bara stoppa någonstans där solen aldrig skiner. Detta kan man givetvis inte säga, utan vi ska så klart höras när min anställning på sjukgymnastiken går ut.

 

Så från och med nästa vecka kommer jag jobba mån-tors 07.20-16.00 och sluta 14-14.30 på fredagar.

Sweheheetness!

Ett par timmar efter föregående inlägg bestämde jag och Misja att fira hennes födelsedag med att ta en kall på Butlers. Vi spenderade ett par timmar där i varandras goa sällskap och sedan åkte jag hem och sov.

 

Resten av föregående arbetsvecka flöt på fint. Det hände inte så mycket. Jobbade som sagt på fredagen, övertidsersättning och fick gå hem vid 12. Kan det bli bättre?

Ja, det kunde det! På kvällen kom Kim upp på en planerad filmkväll. Vi (jag) lagade lasagne och satt och pratade,  lyssnade på musik, spelade musik, skapade lite musik, tittade på youtubeklipp och lät klockan flyga iväg så mycket att dagen ljusnade. Den enda film vi tillslut satte på startade vid halv nio på morgonen och jag tror vi båda sov när den var slut. Han gick iväg på rep med bandet när klockan var halv 11 och då, efter bara 28-29 timmar i mer eller mindre vaket tillstånd, gick jag och la mig i min säng.

Där stannade jag till kl 17 då det var dags att äta. Efter lätt övervägande kom jag fram till att det var bra att aktivera sig, så jag åkte med Kicki, Johan och Sofie till Zlet och Ylva på hovhult. Där fanns även Johan och Emma. Det blev en riktigt trevlig afton med mängder av minnen, prat och skratt.

Klockan halv tre ungefär, efter en lagom lång promenad, var jag hemma igen och stenslocknade.. Bara för att vakna kl 08 på söndagsmorgonen. Dagen spenderades med Åsa och på kvällningen TV:n.

Lyckades pricka in två bra filmer dessutom.

Seven psychopaths, med Woody Harrelson, Colin Farrel och Christopher Walken.

Samt This must be the place, med Sean Penn som en underbar gammal, drogskadad rockstjärna. Tänk dagens Ozzy som gay. Typ. Så härlig!

 

Idag ringde Chrille och på torsdag ska jag få träffa min nya brorson!

Imorgon blir det träning för första gången på vad som känns som ett århundrade och på onsdag kommer jag förmodligen gå till Köket och se K. spela.

Fredagskvällen blir det ytterligare en spelning med dem, fast då på Mortens och förmodligen innefattande alkohol. ^^

Den här dagen har gått SÅ bra, med tanke på att jag i princip vaknade med en svordom när klockan ringde imorse. Slutade halv tre och tog bussen hem. Allt gick bra tills jag åkte från kampenhof. Då höll jag på att somna på bussen. Sedan kom humöret. Och huvudvärken. Kan ha varit i omvänd ordning också.

Nu är jag så utmattad och trött att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Jag halvligger i soffan och huvudet bultar som ett stenbrott. Jag hade massor med planer för vad jag skulle göra efter jobbet idag, men jag orkar inte.

 

On a good note ska jag jobba 2 fredagsförmiddagar på rosenhäll nu, sen får vi se, kanske kanske kan det bli heltid de sista månaderna.

Ikväll har varit en smärre känslostorm.

Esajah finns. Jag har sett bilder och han är så fin. Levis lilla lillebror.

Jag skickade ett långt sms till Chrille med allt jag känner, hur glad jag är för hans skull, att han äntligen får vara lycklig och ha ett så bra liv tillsammans med en underbar familj efter allt tråkigt han varit med om. Jag sa att jag är ledsen för att jag inte hör av mig och inte hälsar på så ofta som jag skulle vilja, men att de finns i mina tankar.

Svaret jag fick tillbaka fick mig att börja gråta och jag känner just nu hur ögonen tåras bara jag tänker på det. Att hoppet alltid finns. Även för mig. Att han är så glad för att få vara min storebror och hur lycklig han själv är över sitt liv och sin familj.

Det var helt fantastiskt att läsa.

 

Personligen har jag börjat tänka en del på mitt liv det senaste. Eller kanske igen.

Ibland stänger man nog lite av de där tankarna man har om hur man skulle vilja ha det.

Jag har insett att jag inte är emot att ha barn. Skaffa barn. Någon gång. Med rätt person är det åtminstone ingen omöjlighet. Jag vill ha en familj, ett liv tillsammans med någon jag älskar och som älskar mig tillräckligt mycket för att kanske vilja skapa ett nytt litet liv med mig.

 

När jag läste hans meddelande överväldigades jag av en känsla av samtidig lycka för hans skull och min egen ensamhet. Jag känner den fortfarande.

Förmodligen är den just idag förstärkt av att jag suttit hemma sjuk, eländig och ensam den sista veckan, att det är söndag och jag ska börja jobba imorgon efter 2 veckors ledighet samt att mina kvinnliga hormoner haft fest i min livmoder sedan igår.

 

I vilket fall som helst så finner jag mig återigen med den här ensamhetskänslan jag vet att jag skrivit om flera gånger förut. Jag vet inte hur jag ska få bort den.

 

Nu har jag ju träffat någon som uppriktigt sagt är intresserad av. Hur mycket, på vilken nivå eller liknande, det vet jag inte. Det är en intressant person och ibland tror jag mig se ett intresse mot mig också. Det är lite spännande, men ofta motsträvigt då jag alltid är den som tar kontakt.

För mig är mitt intresse klart som korvspad och för alla att se, men det kanske inte är så ändå. Det kanske är som Åsa sa häromdagen; I don't wear my heart on my sleeve. Att jag är svår att läsa? Jag har då inte lätt för att läsa andra, det är tydligt i detta fallet.

Men hur gör man då? Hur ska jag visa att jag är intresserad av människan i fråga. Att det jag är intresserad av är att umgås och lära känna varandra och se vart det bär hän. Jag vet inte om det går fram riktigt. Eller är ömsesidigt. Eller ja?

 

I'm as lost as a pebble in a mindshaft.

Levi har fått en lillebror.

Esajah.

♥

Och så mensvärk på det.

Blöööh

Ja, jag är sjuk,

Smärtsamt döende hade varit en passande beskrivning i torsdags när min hals kändes som ett öppet sår och allt jag hällde i den var som salt eller syra.

Sedan dess har den blivit bättre, jag kan dricka utan problem, men en förkylning har satt sina klor i min kropp istället. Hostig, med huvudvärk, snuvig och frysande ligger jag i min soffa och känner mig ensam. Duntäcket är en välsignelse och munktröjan min sköld.

Idag ska jag våga mig ut i stora världen under Åsas handledning en liten stund. Wish me luck..

 

Annars händer det inte så mycket här. Saker och ting jag hoppas på verkar som vanligt inte inträffa, jag vet inte hur jag ska göra för att påverka det mer när jag inte får någon respons..

Jul firades med familjen på Hönö och Fotö. Det var mysigt att umgås med familjen, även om det blir lite isolerat när jag inte känner någon annan. Men allt som allt var det fint.

Nyår spenderades hos Misja med Simon och Kim som middagssällskap. Sedan kom Sandra, hennes bror, Robin, Johanna och Mattias. Det blev en liten och mysig tillställning med inte så mycket fylla utan mer lagom berusning.

 

Jag var på bio, Berättelsen om Pi, på nyårsdagen. Det var en mysig äventyrsfilm som var lite långsam emellanåt.

 

I torsdags var det tänkt att jag skulle se the Hobbit, men på onsdagskvällen började halsen bråka och på morgonen kunde jag knappt prata.

 

Så.. Idag är det alltså lördag och jag mår sådär.. På måndag börjar jobbet igen.

Är jag frisk, så är det kanske lika bra.