[äinjel]

Hur de ibland kan vara så klara, så enkla och självklara. Man vet precis vad man känner och om det är bra eller dåligt, vad man vill ändra på eller vad man vill ska vara precis som det är.

Sen finns motsatsen. Känslor som man inte riktigt kan sätta ord på eller definiera. Som man inte vet vad de beror på, om det är något utomstående som skapat dem eller om de är en skapelse av ens egna huvud, en önskan om känslor.

Som saknad till exempel. Ibland vet man precis vad man saknar; en vän, mamma, choklad eller kärleken från en hund. Men ibland vet man inte om man saknar en specifik person, eller om man faktiskt frodar i känslan av att sakna någon och därför låter sig själv fokusera den saknaden på någon speciell.

Är då den osäkerheten ett tecken på att saknaden är "falsk"? Att subjektet för saknaden egentligen hade kunnat vara någon annan..? Säg då t ex att man hör en låt som får en att tänka på denna person och man önskar att personen var här när man tänker på densamma i den stunden.. Är det istället ett tecken på "sann" saknad och känslor till personen i fråga?

Jag är lite.. fundersam.

Nu har jag sökt två jobb i Värnamo. Tänka sig. Jag tänkte inte så mycket tror jag, inte rent praktiskt i alla fall, med hem och hus och hela den biten. Men ja, den som lever får se! Fast tjänst vore ju spännande.Sen att ett av dem är lite av (läs: ganska mycket) en dröm att få, ja det gör att det pirrar lite mer inombords.Värnamo är ju inte så långt från Erik och han har t o m sagt att jag kan bo hos honom tills vidare om det skulle behövas. Är inte det rart, så säg?
 Annars då? Jo, det är upp och ner som vanligt. I fredags hade jag en härlig kväll med Åsa på Cheers. Två öl, tacobuffé och massor med prat. (Säg det inte till nån men jag tror faktiskt att jag föredrar öl framför rödvin. Go figure!)Lördagen började med världens hormonsnurr, eller vad man nu ska kalla det.. Jag satt och storlipade till Den lilla sjöjungfrun.. På riktigt. Mina känslor var aaaall over the place och ingenting var bra, typ. Sen tvingade jag mig själv att skriva till Robin och det slutade med att jag åkte med dem till hans nya hus och rev kakel och målade och hade mig. Inget är så bra distraktion som lite fysiskt arbete. Kvällen sen blev bra den med. Somnade gott och hade världens slappdag på söndagen (förutom en omgång tvätt). Ambitionen var städning och träning, men det föll pladask för film och snask.Igår kväll hade jag lite huvudvärk men lyckades ändå somna rätt gott. Idag vaknade jag med samma huvudvärk som har suttit i hela dagen, även nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska få bort den. Inte roligt när jag först ska arbeta och lyssna på möjliga och omöjliga läkare och sedan på handledarutbildning på körskolan (äntligen!) med Kicki.Vi får hålla tummarna och korsa fingrarna och hela faderullan för att det inte blir för jobbigt. Ja, så får det bli.
Herrå!

Godsmack gjorde en riktigt bra insats där. Serenity..

 

Anywho...

Idag har jag sökt ett nytt jobb. Inte inom vården. Jag hoppas rätt mycket på det här. Lära sig nåt nytt men ändå ha sekreterarrollen. Lönen har jag inte ens tänkt på att kolla upp. Hm. Jaja, det tar vi sen.

 

Insåg återigen att jag är rastlös. I livet? I mig själv? Jag vet inte.

Jag önskar så att något ska ske som ändrar på det här, att jag ska bli lite nöjdare och trivas lite bättre igen. I och med semesterslutet kände jag att jag i alla fall måste försöka få något att hända. Om jag mår så dåligt av att börja jobba igen så är det något som är fel. Och efter att ha pratat med min kollega igår, som känner samma sak, så fick jag det bekräftat att det inte bara är jag. Det är det där stället. Stället där utveckling eller uppskattning av nytänkande inte finns med i vokabuläret.

 

Jag kände att fuck it, jag kan faktiskt flytta för att få rätt jobb. Det är så många av mina vänner som går vidare på olika sätt i livet, antingen med nya jobb, flytter eller familjer, så varför ska jag sitta här och känna mig övergiven när jag kan göra samma sak? There is no point!

 

Nackdelen just nu är nog att jag så gärna vill, att jag möjligtvis har en tendens att forcera fram saker som inte borde forceras.

Så är semestern slut igen. Jag vill inte. Jag hade kunnat göra så mycket annat än jobba på det där stället imorgon. Jag vill inte arbeta där. På riktigt. Ett konstant överflöd av arbete som vi aldrig kommer ikapp eftersom vi är en man för kort. Får vi nån förståelse eller något stöd från ledningen? Hah! Tillåt mig skratta bittert. Ofta hör man att man inte vet vad man hat förrän man har förlorat det.. I det här fallet vet man inte hur mycket man ogillar något förrän man tvingas tillbaka till det. Mina motståndskänslor kan visserligen vara förhöjda av att jag haft en fin vecka och bokstavligt talat är på väg hem till vardagen. Men ja.. Ändå. Hela min kropp strävar emot logiken i att 'man ska ändå vara tacksam att man har ett arbete'. Jag menar, det kan inte vara detta livet ska gå ut på. Att vantrivas och nöja sig. Om det är så, kan man väl lika gärna ge upp. Knyta säcken.. Vad är i så fall poängen med någonting alls?