Emotional
Varför känns mitt liv som en stor jäkla EMO-varning?
Imorse var jag trött men på gott humör, jag har fått lön, jag ska handla efter jobbet eventuellt träna och äta på stan med min finaste.
Det tog ungefär en halvtimme på jobbet, så vill jag gå hem och gräva ner mig i min säng. Jag känner mig utanför bland mina kollegor, medan jag hade kassaansvar (vilket betyder; lämna inte receptionen!) så satt de inne hos sig och pratade bara de två.
Innan var det bara jag och en till och det var lite vi två mot världen (aka jobbet). Nu är hon mer avig och inte lika trevlig mot mig längre. Inte sedan jag fick flytta till skrivplatsen bredvid hennes och den tredje kollegan fick sitta i mitt gamla rum.
Jag känner mig ledsen och vill inte vara med längre. Vad ska jag göra här i 4 månader till? Det känns som en evighet.
De senaste två helgerna har varit riktigt jobbiga. Jag har varit nedstämd, gråtit lite och ingenting hjälper. Stackars min finaste gör allt han kan, men det räcker inte riktigt till. Och så mår jag ännu sämre för att jag inte kan vara glad utan gör honom ledsen för att jag är ledsen.
Körkortsutbildningen har också stor påverkan. Jag tror att jag är mer stressad än jag låter mig veta. Undermedvetet stressad. Om det har gått dåligt på en körlektion mår jag piss och ännu värre tills nästa lektion, förutsatt att det går bättre då. Och teorin vill jag inte ens prata om. Jag har klarat 4 tester men det känns inte som att jag kan någonting. Nu är det dags för ett delprov där frågor från alla de tidigare testerna är med och jag missar på 20 frågor av 70! Jag har gjort testerna så många gånger att jag har lärt mig svaren på vissa frågor utantill. Men ändå.
Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det här. Jag är så sjukt trött på att jobba. En semester vore kanske det allra bästa. Men min sommarsemester blir först i augusti och innan dess vet jag inte om jag har råd att åka nånstans med tanke på att jag inte vet hur mycket mer jag ska betala för körkortet.
B L Ä.
