[äinjel]

Denna helg har spenderats i Kalmar hälsandes på Pline och hennes Dennis. Det har varit en mysig helg med cribs-inspelningar, afterwork på skotsk pub, massor med god mat, knakande soffasovande, minnesturer och tv-häng. Det var skönt att komma iväg några dagar, och nu är det väldigt skönt att vara hemma igen, bland mina egna saker, min säng (!) och så. Det är alltid tråkigt när man ska skiljas åt, men som tur var gjorde vi det med skratt och leenden. =)

Nu är det typiska söndagshumöret på gång. Jag lutar åt att lyssna på lite vemodig, soft musik och känna mig bedrövlig. Som man (läs; jag) ofta gör på söndagar. Men jag vet inte om jag verkligen vill det. Kanske ska försöka gå och lägga mig istället.

Här sitter jag i en helt tyst lägenhet, i mörkret, med hösten utanför fönstret. Tänkte sätta på musik, men insåg att jag fatiskt tycker det är lite mysigt när det är helt tyst här.

Idag har varit en speciell dag.
Überstressigt på jobbet hela förmiddagen.
Sedan till min psykoterapeut och prata om helgen. Bra att jag hade en tid nu, kände jag. Även om jag i slutet av mötet var så spänd i kroppen och käkarna att jag faktiskt hackade tänder. Det var första gånger det hänt mig i alla fall. På vägen hem var självklart tåget försenat och ingen nappade på matfika på stan.
Precis då fick jag ett sms från finaste Plinesystern som påminner mig om att det snart är dags att åka till henne. Och det ska bli så gott att träffas igen. På riktigt nu! Spendera torsdagskvällen bara hon och jag och sen ska jag nog på lite pejling på den där pojkvännen hon har också. ^^ Det kommer bli en härlig helg, vad vi än tar oss för, för vi kommer vara tillsammans. Ända från torsdag till söndag.

Jag insåg på mitt möte idag att jag inte har gråtit ordentligt på länge, och speciellt inte över allt i helgen och så. Men ja, det kommer väl när det kommer antar jag. Förhoppningsvis inte på ett allt för olämpligt tillfälle. Och förhoppningsvis med vattenfast maskara på.. Ha.

Jag trodde det var nåt fel på mig själv när jag inte kunde glädjas riktigt åt att mamma var så mycket bättre igen, så som jag fick höra från mina morföräldrar. Men det visade sig att jag kanske hade "rätt" trots allt. Mamma är dålig igen. Hon är i princip där hon var i alla avseenden utom att hon fortfarande är uppe och går nu. Utan rollator. Men rapningarna, att hon inte äter ordentligt, att hon upprepar att hon mår dåligt. Allt det är tillbaka. Jag vill åter igen bara gråta. Jag fick i alla fall träffa henne i någon timme i söndags när vi var på väg hem från Stockholm och min kusins bröllop. Det kändes bra, och konstigt.
Min morfar upprepar ofta att det var sån skillnad på henne när de var där, hon var så pigg, glad, åt, orkade saker. Hon hade till och med kört bil. Det är säkert ett par år sedan sist.
Och det är klart det var jättebra att hon mådde så mycket bättre, men varje gång han, eller mormor sa det så påminde det mig om att jag själv inte var där. Jag fick inte se. Jag fick inte vara med. Jag var utestängd. Inte inbjuden. Och nu är det dåligt igen.
Hur mycket ska man orka hantera? När får man ge upp?

Jag har fått ett brev från Ögonmottagningen som säger att det kan vara något fel på mina ögon, nåt som de behöver åtgärda.. Jag blir nervös. Det står ingenting mer. Vad kan det vara. ? =/