[äinjel]

Jag är både exhalterad och lite rädd för den här flytten. Det ska bli så skönt att få ett sovrum och en redig balkong, samtidigt som det är läskigt att lämna mitt hem sedan 6 år och bygga upp ett nytt.

 

Hemma har jag börjat packa som en tok. Och rensa. Shit vad jag rensar. Ingen pardon här inte.. Hittills har jag packat 6 sopsäckar med skräp som bara ska slängas. Dessutom ska 2 TV-apparater, en video, mitt skrivbord, min byrå, mitt sängbord, min bruna fåtölj och lite annat iväg.

 

Packade lådor; 16 stycken and counting. Det är sjukt vad mycket saker man samlar på sig!

 

Så på lördag går flyttlasset och då är jag officiellt inte en turebronx-bo längre.

Den är (förhoppningsvis) perfekt storlek till mitt nya vardagsrum och kommer finnas på plats i slutet av augusti. Endast 7 lax kostar skönheten på Mio.

Personalen på Mio i Herrestad är bäst. Så serviceminded och trevliga! Helt klart värt den extra turen dit.

Sen hittade jag en lampa på Bauhaus när jag bara skulle kika på utbudet. Rea var det dessutom! Passar kanonfint i mitt nuvarande kök. Hoppas den kommer sitta lika fint i det nya ^^

Då är det viktigt att komma ihåg de små sakerna som får en att le.

Som familjen. Både den man är född i och den man skapat sig.

Nyligen har två saker fått mig att le.

Först var det på midsommarafton, när i vi åkte till Lotta och Jon i Minnesund i Norge.

Deras hus var jättefint. Ett öppet och härligt hem där vi blev välkomnade med öppna armar.

På kvällen gick jag och Virro husesyn. Framför allt var det tavlorna vi tittade på. Riktigt fina sådana. När vi var inne i sovrummet och tittade på min favorit så satte han sin hand framför mina ögon och sa "Kom så ska du få se en riktigt vacker tavla" Han ledde mig en bit framför sig och när han tog bort handen så stod jag framför en spegel.

Så mitt hjärta gladdes då.

Det har jag gått och haft i bakhuvudet i någon vecka. Och plockat fram ibland. Och lett.

Den sista tiden har jag insett hur länge jag varit ensam. Singel. Snigel. Ingen pojkvän.

Inte ens nåt potentiellt. 7 år and counting, typ. Det får en verkligen att tro på sig själv.. Eller inte.

Kan jag inte hitta något, ramla på något, ta emot något på så lång tid så känns framtiden inte vidare ljus, det kan jag säga. I de få situationer när jag kanske tyckt mig se något på väg, något som kunde bli något bra har det slutat med att jag blivit.. bortvald, för att nästan hitta ett bra ord. Hamnat på andra, tredje eller rent av sista plats. Hoppet får mycket att jobba emot, så kan vi säga.

Så idag, när vi var och möhippade min söta syssling, berättade hennes bästa vän som jag också känt sedan vi var små och växte upp i samma lilla håla att hon är svägerska till en av mina klasskamrater från högstadiet.

Hon, hennes sambo och hans storebror Emil (min gamla klassis) hade tittat igenom gamla skolkataloger och när hon kommenterat att hon kände mig så hade Emil sagt att han vart lite kär i mig i skolan.

Då blir man faktiskt lite lycklig.

Dels för att han var förbaskat söt på den tiden och jag var lite småkär i honom också ett litet tag, och dels för att om någon såg mig då, så kanske någon skulle kunna se mig idag också. Någon jag förtjänar, någon som som förtjänar mig.

Så det där, det lilla, det är några av livets små glädjeämnen för mig.