Jag har bara en sak att säga.
BLÄ.
Men alltså.. va?
Jag halvligger i min säng med datorn i knät, klockan är kvart i tolv och jag borde sova för längesedan. Speciellt då jag sovit dåligt 2 nätter i rad och idag vaknade jag 20 min innan klockan skulle ringa. Jag sitter aldrig med datorn i sovrummet, har bara hänt om jag varit riktigt riktigt sjuk tidigare.
Jag kunde för mitt liv inte somna ikväll. Min hjärna är på högvarv och en slags ångestkänsla har krupit sig över mig sakta men säkert under kvällen.
Körlektionen gick väl sådär. Sämre än jag förväntat mig faktiskt, så det spär väl på. Jag blev väldigt stressad när jag körde och det verkar inte vilja släppa. Nu ska jag jobba sent imorgon och på torsdag är det nästa lektion direkt efter jag slutat. Hur ska detta gå egentligen?
Sen är det allt det här med jobbet. Vad vill jag, vad ska jag egentligen göra? Är det värt det, att riva upp och stå i när jag får ångest bara av att tänka på det? Eller är det just då jag verkligen borde ta tag i hela situationen..
Åh, jag vill bara stänga av.
Och sova.
Gudars, vad jag vill sova.
Vem är mest nervös på denna buss?
Jo hon som är på väg till sin första körlektion!Magen säger; pirr - pirr - pirr!
Hela mitt jag sa nej. Nej nej nej nej nej.
Man får en liten tankeställare när man för andra söndagen i rad inte kan somna fastän man är trött utan ligger och blir mer och mer spänd och obekväm. Om man dessutom när larmet går av på morgonen inte kan hålla tillbaka tårar för att man inte vill gå hemifrån och axlarna känns fastlimmade i öronhöjd och nacken hård som sten, då är det nog något som är väldigt fel med min vardagssyssla.
Kan man tänka sig i alla fall.
En del avcheckad!
Bara ett större antal kvar. Igår gick jag Riskettan på körskolan. Inte lika värdelöst som jag uppfattat från andra, men SÅ inte värt de pengar man betalar för skiten. Nåja, nu är den avklarad iaf. Om två veckor ska jag ha min första körlektion så det passade väl bra att snön gjorde sin entré nu..! Äh. Det blir nog bra. Min främsta lärare var den som höll i kursen och han verkade ju käck ändå.Jobbet? Tala inte om det. Min hjärna skriker åt mig att gå härifrån. Hjärtat också. Pengar och leverne vinner dock. Än så länge.
Vad trodde jag?
Seriöst? Det här var det värsta jag varit med om på en arbetsplats.Att bli så totalt oförstådd när man tar upp en viktig fråga för en själv gör att man tappar all eventuell lust man hade innan.Någon som har ett nytt jobb till mig här omkring? Eller på månen?
BOOM!
Ååh, det här jobbet. Jag blir helt matt. Och vansinnig. Och urless.Här kommer man med idéer om förbättring för stora delar av arbetsstyrkan och får redan i förväg mothugg och pessimism tillbaka.Låt mig förklara..Vi är 3 av 4 arbetsgrupper som 4 månader om året har ansvar för köket. I två av grupperna är det 3 pers vardera och i den tredje är de ca 8 st. Läkargruppen glider som vanligt bara förbi och slipper hjälpa till eftersom de "ändå inte gör det".Delar av de anställda är med och betalar för att få knäckebröd, pålägg, mjölk m.m. varje morgon, samt mjukt bröd på fredagar. I dagens läge är det de som har köksmånaden som är ansvariga för att plocka fram och ta bort frukosten, vilket är skevt eftersom i min grupp är det ingen som är med och äter frukost och det känns som om vi bara servar de andra. Så för att ändra på det här har jag nu satt ihop ett förslag om nya grupper, indelade och klara, där de som är med i frukostfikat själva har ansvaret för att ta fram och bort maten på morgonen, men alla är ansvariga för att sätta på kaffe, sköta diskmaskinen, tömma sopor osv. Jag har delat in grupperna så att alla har några som är med och några som inte är med på frukostfikat. Jag har även delat in läkarna i grupperna, för att de ska slippa för att de är läkare är bara löjligt.Idag mailade jag ut förslaget till alla anställda för att vi ska kunna diskutera det på morgonmötet imorgon då vi inte har något APT på 3 veckor. Det första som händer är att min närmaste chef kommer in och säger att "det är jag och en annan sköterska som sköter handlingen av frukost så det kan du ta bort. Det hade du inte behövt skriva om du hade frågat mig." Jag bubblar till av ilska inombords men säger lugnt och sansat att jag inte visste detta och vi kan ju diskutera detta på mötet imorgon. Faktumet är att om jag hade gått till henne med detta först så hade jag blivit avsågad vid fotknölarna och nedpratad från att ens ta upp det på något möte alls. Det var därför jag mailade alla på en gång, så att just det inte skulle hända. Dessutom så hade jag köksmånad i december och det fanns aldrig mjukt bröd på fredagarna, det fick vi handla själva. Detta var precis innan lunch och under lunchen uppmanade jag några stycken att gå in och kolla sin mail. Jag har fått stöd från 2 stycken, min kollega och en ssk, ingen av dem kan vara med på mötet imorgon.. Sedan har jag fått pessimism om att "det där kommer bli svårt" och "det är svårare och svårare att ändra på sig ju äldre man blir". BOOM!Hejdå gott humör.Hej choklad.
