[äinjel]

Den här dagen har gått SÅ bra, med tanke på att jag i princip vaknade med en svordom när klockan ringde imorse. Slutade halv tre och tog bussen hem. Allt gick bra tills jag åkte från kampenhof. Då höll jag på att somna på bussen. Sedan kom humöret. Och huvudvärken. Kan ha varit i omvänd ordning också.

Nu är jag så utmattad och trött att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Jag halvligger i soffan och huvudet bultar som ett stenbrott. Jag hade massor med planer för vad jag skulle göra efter jobbet idag, men jag orkar inte.

 

On a good note ska jag jobba 2 fredagsförmiddagar på rosenhäll nu, sen får vi se, kanske kanske kan det bli heltid de sista månaderna.

Ikväll har varit en smärre känslostorm.

Esajah finns. Jag har sett bilder och han är så fin. Levis lilla lillebror.

Jag skickade ett långt sms till Chrille med allt jag känner, hur glad jag är för hans skull, att han äntligen får vara lycklig och ha ett så bra liv tillsammans med en underbar familj efter allt tråkigt han varit med om. Jag sa att jag är ledsen för att jag inte hör av mig och inte hälsar på så ofta som jag skulle vilja, men att de finns i mina tankar.

Svaret jag fick tillbaka fick mig att börja gråta och jag känner just nu hur ögonen tåras bara jag tänker på det. Att hoppet alltid finns. Även för mig. Att han är så glad för att få vara min storebror och hur lycklig han själv är över sitt liv och sin familj.

Det var helt fantastiskt att läsa.

 

Personligen har jag börjat tänka en del på mitt liv det senaste. Eller kanske igen.

Ibland stänger man nog lite av de där tankarna man har om hur man skulle vilja ha det.

Jag har insett att jag inte är emot att ha barn. Skaffa barn. Någon gång. Med rätt person är det åtminstone ingen omöjlighet. Jag vill ha en familj, ett liv tillsammans med någon jag älskar och som älskar mig tillräckligt mycket för att kanske vilja skapa ett nytt litet liv med mig.

 

När jag läste hans meddelande överväldigades jag av en känsla av samtidig lycka för hans skull och min egen ensamhet. Jag känner den fortfarande.

Förmodligen är den just idag förstärkt av att jag suttit hemma sjuk, eländig och ensam den sista veckan, att det är söndag och jag ska börja jobba imorgon efter 2 veckors ledighet samt att mina kvinnliga hormoner haft fest i min livmoder sedan igår.

 

I vilket fall som helst så finner jag mig återigen med den här ensamhetskänslan jag vet att jag skrivit om flera gånger förut. Jag vet inte hur jag ska få bort den.

 

Nu har jag ju träffat någon som uppriktigt sagt är intresserad av. Hur mycket, på vilken nivå eller liknande, det vet jag inte. Det är en intressant person och ibland tror jag mig se ett intresse mot mig också. Det är lite spännande, men ofta motsträvigt då jag alltid är den som tar kontakt.

För mig är mitt intresse klart som korvspad och för alla att se, men det kanske inte är så ändå. Det kanske är som Åsa sa häromdagen; I don't wear my heart on my sleeve. Att jag är svår att läsa? Jag har då inte lätt för att läsa andra, det är tydligt i detta fallet.

Men hur gör man då? Hur ska jag visa att jag är intresserad av människan i fråga. Att det jag är intresserad av är att umgås och lära känna varandra och se vart det bär hän. Jag vet inte om det går fram riktigt. Eller är ömsesidigt. Eller ja?

 

I'm as lost as a pebble in a mindshaft.

Levi har fått en lillebror.

Esajah.

♥

Och så mensvärk på det.

Blöööh

Ja, jag är sjuk,

Smärtsamt döende hade varit en passande beskrivning i torsdags när min hals kändes som ett öppet sår och allt jag hällde i den var som salt eller syra.

Sedan dess har den blivit bättre, jag kan dricka utan problem, men en förkylning har satt sina klor i min kropp istället. Hostig, med huvudvärk, snuvig och frysande ligger jag i min soffa och känner mig ensam. Duntäcket är en välsignelse och munktröjan min sköld.

Idag ska jag våga mig ut i stora världen under Åsas handledning en liten stund. Wish me luck..

 

Annars händer det inte så mycket här. Saker och ting jag hoppas på verkar som vanligt inte inträffa, jag vet inte hur jag ska göra för att påverka det mer när jag inte får någon respons..

Jul firades med familjen på Hönö och Fotö. Det var mysigt att umgås med familjen, även om det blir lite isolerat när jag inte känner någon annan. Men allt som allt var det fint.

Nyår spenderades hos Misja med Simon och Kim som middagssällskap. Sedan kom Sandra, hennes bror, Robin, Johanna och Mattias. Det blev en liten och mysig tillställning med inte så mycket fylla utan mer lagom berusning.

 

Jag var på bio, Berättelsen om Pi, på nyårsdagen. Det var en mysig äventyrsfilm som var lite långsam emellanåt.

 

I torsdags var det tänkt att jag skulle se the Hobbit, men på onsdagskvällen började halsen bråka och på morgonen kunde jag knappt prata.

 

Så.. Idag är det alltså lördag och jag mår sådär.. På måndag börjar jobbet igen.

Är jag frisk, så är det kanske lika bra.

Den här helgen har i princip bara bestått av fylla och bakfylla. Och långdragna festkvällar blev det också. En sådär 11 timmar fredag-lördag och kanske 9 lördag-söndag. Igår var det bara platt fall hela dagen. Sov på Strömstadsvägen och spenderade även hela söndagen där. Sov av och till under dagen, tittade lite på South park och fick i sig en kebabtallrik. Klockan 20 vaknade jag och fick dra mig upp och klä på mig skorna med tillhörande ytterkläder för att ta mig hem. Idag ville jag dö lite grann när klockan ringde. Mitt mantra idag är "2 veckor kvar till minisemester, 2 veckor kvar till minisemester".. Jag är nämligen ledig från 21/12 kl 16-ish fram till 7 januari.

Fantastiskt skönt ska det bli!

 

I alla fall.

Fredagen började, som sig bör, med jobb på vårdcentralen. Efteråt bar det av hem och direkt in i duschen. När jag kom ut så ringde finaste lillan Misja på dörren med partyväskan i högsta hugg. Det blev hemmagjord, ananasindränkt pizza, vin och cider samt hårlockning och krigsmålning i sann tjejkvällsanda. Strax efter åtta åkte vi ner till stan och Köket. Där var det release för Uddevallaskivan, en samling med vår lilla stads bästa band. Självklart är K. med och spelade även ett par låtar denna kväll. Köket höll oss samman tills stängning kl 02 och det bar av till Spike för lite eftermys i hans lägliga lägenhet. Jag tror jag och Kim gick hem sist, vid 05, och efter en stunds huttrande i kylan så tog jag en taxi hemåt sängen.

Lördagsmorgonen kom alldels för tidigt och obarmhärtigt. Men det bästa gjordes av situationen och jag åkte med Robin och Sofie ner till julmarknaden, köpte glögg, kramades med Åsa och fick träffa Robertos nya dama en sväng. Sedan bar det av hemåt igen för att förbereda sig för kvällen hos Kim/Johan. Först fick jag dock passat in en trevlig fikapaus med Whizkas på stan. När jag kom hem till Kim fick jag träffa Håkan som jag inte träffat på ett antal år. Vi fördrack lite innan vi begav oss till turebronx och väl där var det högljutt och trevligt hela kvällen lång. Hemfärden skedde nån gång efter halv 4 tror jag, vi såg på en skum film hos Kim. Excision. Konstig och kanske bra film. Jag är inte riktigt säker där.. Iaf så somnade jag sen. Och vaknade ett par gånger under söndagsmorgonen men vägrade gå upp förrän de andra vaknade. Även då låg jag kvar i sängen tills maten kom serverad och köket väntade. Efter maten gick jag, föga förvånande, till sängen igen. Där låg jag ända tills jag gick hem.

 

Jag hann ändå med mer än jag trodde i helgen.

Ibland är det alltså bra att skriva ner saker.

Who knew?

;P

 

Är det nån annan än jag som känner sig lite dum när man säger åt en rullstolsburen person att "gå ner mot andra sidan korridoren"? =P

De jag hade planerat att köpa julklappar till, har jag precis hittat saker till.

Awesome - f-ing - feeling! :D

Nu är jag fattig igen :P

I fredags skulle jag och Misja ta en after work runt 19.

Vi + Simon möttes på Kerstin på torget där sedan Tommy, Joel och Sandra slöt upp. Det var en riktigt trevlig afton och trots att jag var rejält trött efter jobbet så piggnade jag till efter andra glaset. Klockan gick väldigt fort och stod snart på halv tolv. Då var det bara jag, Misja, Simon och Sandra kvar och vi bestämde oss för att gå ner till Kullgrens. Där möttes vi av en härlig syn i form av Pillis, André, Spike och Pontus. Lycka, kramar och shots flödade ner i våra stupar. Happy hour och halva priset gjorde sitt när det bestämdes att efterfest hos Spike var en utomordentlig idé.

Oj, vad jag för detta fick lida när törst ackompanjerad av huvudvärk väckte mig på lördagsmorgonen!

 

But now, it's all in the past, baby.

It's all in the past.

Jag har ju glömt att uppdatera om min födelsedags/inflyttnings/90-talsfest.

 

Det var så otroligt roligt. Superlyckat, enligt min mening!

Jag var snyggast i kommun. Såg ut mer eller mindre som en bitch. Du vet, hon som gick bakom skolan för att smygröka och var ascool. ^^

Jag hade fixat plancher på diverse 90-talsband, tefats-godis, patroner och sura tungor. Ett 90-tals film/musik-quiz var också ihopsatt och det var faktiskt riktigt roligt. 2 lag fick göra olika djurljud för att få svara på frågorna. Lag 2 vann med 1 poäng men det var en jämn kamp! Sedan kördes 90-talshitsen på hög nivå och festen var igång. Alla verkade ha roligt och vara i samma stämning, och alla hade tänkt åtminstone lite på temat vilket jag tyckte var extra kul. Det var ett roligt tema som absolut kan göras igen!

Dagen efter såg det ut som ett mindre bombnedslag skett här, men det var det värt.

Alla gånger.

 

 

Idag saknar jag mitt långa hår. 

♥

Jag sitter ensam hemma och lyssnar på the Eels.

Varför i hela världen har jag inte gjort det tidigare? De är underbara.

 

Igår var en lång dag. Först var nästan hela familjen här och kalasade mig eftersom jag fyller år imorgon. Det var supermysigt. Vi var 18 personer ett tag.Trångt men underbart.

Alla utom åkte hem vid 18-tiden utom Daniel som stannade kvar en stund till. Sen fick jag blixtgöra iordning mig inför kvällens firande av Pillis.

Min vapendragare Kicki och jag tog bussen till Tureborg och anlände nästan först av alla. Men folk droppade in i klungor och det blev en jättekul och blöt kväll. Taxin avgick vid halv fem tror jag (?) ^^

 

Idag vaknade jag alldeles för tidigt och alldeles för ensam.

Idag är det fars dag.

Igår fick jag inspelningen från min pappas begravningsceremoni av mamma.

Jag tittade på den förut och började gråta. Fattar inte hur jag ska kunna lyssna på den.. Men det är nog inget denna dagen bör innehålla. Samtidigt som jag verkligen vill höra alla tal och så som hölls. Men jag får ont i magen redan nu.

 

Och så fyller jag år imorgon.

Whoop whoop.

Kan inte riktigt mana fram den förväntansfulla och lyckliga känslan idag.

Nåja. Det får väl vara så. Imorgon är en ny dag.

 

Jamen se där, det är söndag idag.

Det sa ju en del.

Också.

Vilken underbar helg jag har haft!

 

Åkte ju i torsdags upp ända till Östersund för att överraska min bästa Per.

Jag och Beccis hade planerat i nästan två veckor och när det äntligen var dags att åka satt jag och studsade på tågsätet av spänning. Jag fattar inte att hon kunde hålla det hemligt för honom så länge! Hade nog inte klarat det själv. =P

I alla fall. På vägendit åkte jag via Gbg och Sthlm, sen nattåg sista biten med en plats i liggvagn. Det var lite sisådär med sömnen där, men ett par timmar lyckades jag nog slockna. När jag var framme var klockan 6 på morgonen, Beccis hade sagt till Per att hon skulle på nåt jobbmöte tror jag så hon kom och mötte mig. På vägen upp bestämde vi att hon skulle försöka väcka honom så han skulle komma ner från loftsängen och öppna sitt försenade paket som hon hämtat. När han vägrade vakna så klättrade jag upp och väckte honom med kalla händer på ryggen. Han vände sig om, stannade till och såg väldigt förvirrad ut i en sekund, sen kom det ett "Va fan?" innan vi sa Grattis på födelsedagen! i kör. Världsbäst!

Mina tre dagar i Östersund var förgyllda av mys, söta ickeallergena katter, god mat, godis och att bara umgås. Vi gjorde inget större förutom bio på lördagskvällen.

Jag är supernöjd, det enda som var tråkigt var att jag åkte hem så snart. Jag hade gärna stannat några dagar till.

Och som vanligt när man får en dos med bästis så saknar man ännu mer när ruset lägger sig och man är hemma i vardagen igen.

Nåväl. Snart är det jul och sånt. Då kanske vi ses igen!

Jag hoppas vi ses igen.

Just nu kan jag inte berätta vad den är, då jag är rädd att alltihop skulle falera om jag gjorde det. Men om ett par dagar så kommer den inte vara en hemlighet längre och då kommer jag säkert skriva om den på alla diverse nätsidor. Kanske till och med här! Men förmodligen 5 veckor senare eller nåt, eftersom jag är så himla snabb på att uppdatera.

Jag håller på att spricka av att inte kunna berätta nåt!

 

Nyfiken?

Det hade varit kul att se vad du tror det kan vara. ^^

Man tänker ju så Himla olika!

Har precis kommit hem från 4 dagars samverkan med jobbet.

Vi har varit i Skåne och gått Österlenleden. Eller ja, jag gick ju typ 1½ timme kortare än de andra, men ja.

Det var jättevackert! En av stränderna ser ut som om man vore i karibien eller nåt. Helt sjukt! Måste åka dit när det är badvärme någon gång. Vattnet var jätteklart och sanden otroligt mjuk och härlig. Tänk att det finns sånt i vårt nordliga Sverige.

Vi var ju 15 personer som var iväg och det är många att hålla reda på, att prata med och lära känna lite bättre. Vi har precis fått ett nytillskott i form av en sjukgymnast som började för 2 veckor sedan som också var med. Han är väldigt charmig och söt så jag var lite extra nyfiken där, men nån gång under andra dagen gick han framför mig och pratade med en kollega om hennes kille. Nästa mening ur hans mun var: Min flickvän är i Amsterdam och gör sin master bla bla bla.. 

"Jaha" tänkte jag. Jaja.. Det är sådär roligt när man inser att man är den enda singeln i hela arbetsgruppen.

Men det kanske är min livsroll; den eviga singeln. Det har ju vart så i 7 år nu.. Varför ändra ett vinnande koncept, liksom? Mmm...

 

Annars har det inte hänt något större, det har varit bra dagar förutom att jag inte kunde gå på vänsterfoten en timme in på sista dagen. Jag hade så ont att tårarna brände bakom ögonlocken. Sen grät jag på riktigt när jag var tvungen att erkänna för mig själv att jag inte skulle kunna slutföra vandringen.

Alla hade gått vidare efter att vi stannat för att se på utsikten, men som tur var märkte Charlotte att jag inte hängde på henne (hon var sist kvar förutom jag) och så gick jag sakta medan hon gick ikapp de andra och alla väntade på mig. Allihop. Då blev jag faktiskt rörd. Det trodde jag inte. Men de stod och väntade vid en bro. Alla var jättegulliga och jag fick låna gåstavar som gjorde det lättare att ta sig den sista biten till bilen jag skulle få åka med till det sista hotellet. Som tur var hade 2 sprungit sista milen så de var redan där när jag kom fram. Mats ordnade en ispåse på ett kick och så fick jag sitta där med benet i högläge tills rummet var klart.

 

Jag tycker väldigt mycket om de jag arbetar med. Självklart blir man irriterad på olika saker ibland men i grund och botten är de de bästa arbetskamrater jag har haft. Jag hoppas verkligen jag kan få stanna där så länge som möjligt. De är öppna för förändringar och det känns som en väldigt bra plats att ha sin grund på. T ex om jag skulle få fast anställning där och efter ett tag kanske vilja ta en eller ett par månader och se mig om i världen så hade det nog fungerat bättre där än på många andra ställen.

 

Jag hade en liten down-stund i mitt rum sista eftermiddagen när de flesta andra var iväg och badade, allt kändes jättetungt och jag var förmodligen ensammast i världen. Jag hade bett Mats tejpa om min fot så att jag inte skulle belasta fel och givetvis knackade han på precis då stackarn. Men han var så rar så och satte igång att tejpa och prata om foten, så snart hade de tråkiga tankarna tagit en annan riktning.

 

Och maten! Jag har ätit två fantastiska middagar. Båda med potatiskaka till, fast i olika former.

Första kvällen fick vi fasan med potatiskaka och gorgonzolabaserad sås. Sjukt gott! Dessutom kom servitrisen ut efter en stund med ett fat mat och frågade om vi ville ha mer. Öh, JA!

Andra kvällen var maten sådär.

Sista kvällen åt vi vildsvinsytterfilé med gräddkokta murklor, portvinssky och rårörda lingon.

Helt fantastisk mat. Både första och sista kvällen fick vi äpplekaka med vaniljsås till efterrätt, men kakorna var så olika och så goda så jag hade inte bytt ut dem mot något annat även om jag kunnat.

 

Imorgon är det onsdag och den vanliga vardagen börjar igen. Känns lite lustigt att ha lämnat alla kollegor efter 4 heldagar ihop och nu ska vi ses på jobbet imorgon.

Sedan i lördags har min mage varit i uppror. Det började med att jag fick springa på toa stup i kvarten hela dagen, just när mamma och Ronny var här givetvis.. På söndagen kändes det bättre men magen var väldigt spänd och öm och jag kunde knappt ha på mig några kläder som låg mot magen. Men på kvällen fick jag återigen springa på toaletten. Hej sjukskrivning..

Igår började på samma sätt som söndagen, alltså rätt lugnt. Jag gick bort till affären och handlade lite kräm och blåbärssoppa och slappade i sängen. Magen var fortfarande spänd men det gick hyfsat bra.

Sedan hände något på kvällen. Min kropp regerar inte så som den brukar och har gjort de senaste 13 åren med diabetes under den här magperioden, det blev jag alldeles för tydligt medveten om när jag fick i mig för mycket insulin som jag var tvungen att få upp fort igen och min kropp reagerade som om den var på avgiftning (tror jag). Det var hemskt. Hade det gått 10 min till utan att sockret gått upp skulle jag ringt efter en ambulans.

Men jag klarade mig. Kollade sockret var 10:e minut och tillslut ordnade det till sig. Kroppen slutade kallsvettas floder och jag kände inte som om jag behövde ligga över toalettstolen längre.

 

Men ja. Jag blev faktiskt rädd.

Och jag insåg hur sårbar jag är här alldeles ensam och med urkass mobiltäckning när det här hände.

Igår fick jag en trevlig kommentar på jobbet när jag satt i kassan. Det händer lite sporadiskt det där med kassaarbete just nu, då vi har en nyare tjej här än jag och jag har fått lite andra arbetsuppgifter, vilket jag tycker är skönt.

I alla fall. När jag satt där igår så kom en av mina "stammisar" och sa att hon hade saknat mig!

Jag vet inte om det beror på att jag är bäst eller att min kollega inte är lika... trevlig.. som jag oftast är. None the less, det var trevligt att höra.

 

Igår kom de och hämtade mina gamla soffor och ett litet soffbord. Äntligen kan jag komma åt pianot!

Började på ett tavelprojekt att ha på väggen över pianot i förrgår och igår blev det klart. Så fint! Den som hälsar på mig får se! ^^

 

Fick upp ett par saker till på väggarna och det börjar nästan bli klart i vardagsrummet. Behöver nog bara en ny tavla till långväggen och sen är det klart. Lånade borr av Robin för att få upp en spegel också, men den var inte bra nog (misstänker att det är betong) så den får vänta på att bästebror kan hjälpa mig nån dag.

 

Det största som återstår nu är tavlan jag vill ha i mitt sovrum.. Den är 150 x 100 cm och kostar 2268 kr. Utan frakt. *gulp*

Men jag har tittat på denna skönhet så länge och jag måste nästan. Jag måste nog.. Kanske.

 

Jag skulle vilja ha en tavla med ett kort på mitt eget öga också. Hade inte det varit fräckt? Det kanske är den som ska hänga i vardagsrummet..

Idag tänkte jag kolla på en ny film jag hade tagit hem.

 

När Mandy Moore säger "Promise not to fall in love with me" insåg jag att jag sett den förut och att jag visste precis hur jag skulle reagera när filmen närmade sig slutet..

Sure enough, jag har bölat så det räcker för ett år framöver.

 

Uääh. Man ska inte titta på sådana filmer på söndagar!