[äinjel]

Jag fick mig faktiskt en tankeställare när jag satt här och gjorde massa fjantiga test på nätet..
Här skulle man komma fram till vilken kärlekstyp man var. Svaret var följande.

"Du är den våghalsiga typen.
Du blir kär snabbt och passionerat men tröttnar också snabbt. Du kör med taktik för att få den du vill ha. "Man lever bara en gång" är ditt motto och vill inte förspilla din chans att möta ditt livs kärlek.
Fallgropar:
Du är ombytlig och ger inte killen någon ärlig chans. Ju fler du träffar desto mer kräsen blir du. Du målar upp en fantasibild av din drömkille."

Ja... Vissa delar kändes skrämmande instämmande på mig. Kanske inte bokstavligt vad som står där, men det ligger en del i det. Jag kanske inte blir kärkär snabbt, men förälskelser har jag ju haft en rejäl del av. Jag kan nog inte räkna hur många av mina vänner jag någon gång under tiden jag känt dem haft ett extra gott öga till. Men det går över lika fort som det sker, så ingen behöver oroa sig! =P Och bilden i mitt huvud av hur "min" kille ska vara, han som enligt mig ska finnas där ute någonstans, det vet jag inte om det är möjligt att finna.
Jag borde nog tänka om lite i mitt känsloliv.
Fast det är ju just det det är. Känsloliv. Jag kan inte hjälpa hur jag känner. Hur flyktigt och löjligt det än känns nu när jag var förälskad i den eller den, så var det verkligt och på riktigt just då. Varje gång..
Samtidigt som det är jobbigt att alltid bli förälskad i alla omöjliga människor, så är det samtidigt gott att ha någon att gå runt och tänka på. Att fundera på vad denna någon gör under dagen, vad den tänker, känner och planerar. Och så vidare..

Nej, jag får kanske gör som Pline alltid sa förr.
Acceptera.
Och gå vidare.

(Vilket här innebär att låta det vara som det är.)
((Om inte någon har ett annat förslag?))