[äinjel]

Nu är jag hemma.
Det känns nästan lite konstigt. Jag är farligt trött och verkar ha sträckt ena foten under alla trappklättringar igår, men jag är i alla fall hemma. I fredags kväll börjades det packa, sista togs på lördagsmorgonen och sedan bar det av till Göteborgsvägen och trapporna som är värre än mina för att hjälpa Åsa att flytta till min del av stan. Det gick rätt så smidigt ändå och efter andra lasset och en stunds inspektion i nya lägenheten gick jag hit och började projektet att få bort betongdamm. Det är inte som vanligt damm. Det är ett damm som gömmer sig och inte riktigt vill försvinna. Till exempel så tyckte jag att jag fick bort det från bordsduken men idag var det ett litet lager kvar i alla fall. Det är nästan magiskt. Dåligt magiskt.
I alla fall. Efter några timmars städande så var Åsa med familj så snälla och hjälpte mig att köra mina saker från Kämpegatan och hit. Åsa trugade på utgång och jag på soffläge. Självklart (?) vann hon och jag fick plockat upp en del pinaler, men inte allt. Vi hamnade på cheers och tittade på okända konstiga folk. Sen kom våra konstiga folk och det blev lite roligare. Hem gick vi tillsammans! Se på den ^^
Stängde av ljudet på telefonen men fick ändå inte sova längre än till 9 idag. Upp och städa mer och plocka upp resten av sakerna, städa lite till och köpa välförtjänt pizza. Tänkte hela tiden att jag skulle gå till Kämpegatan och städa och hämta kylskåpsvarorna, men har fortfarande inte kommit så långt och nu är det för sent. Frågan är vad jag ska äta till frukost..
Målade lite på det som kom väldigt utanför linjerna på väggen, vilket kanske var onödigt eftersom jag ändå måste måla en del en gång till, men ändå. Har städat ut en del prydnadssaker i förrådet vilket kändes gott. Dessutom har jag slängt räkningar från 2006 fram till för ett år sedan och rensat skolpapper. Fyllde en halv pappkasse, så det blev faktiskt en del. Tittat lite tv och försökt njuta av att vara hemma. En av anledningarna till varför jag inte gick till Kämpegatan var att det känns som om jag sträckt mig lite i högerfoten. Det eller överanstängning av all trappklättring igår. Men nåt är det iaf. Hoppas det är bättre tills imorgon. Då ska jag ju gå ända till sjukhuset.. En sak jag kommer sakna med att bo i det lilla kyffet, det var närmre till praktiken. Men men, det är ju ändå sista veckan så det ska nog gå.

Hela dagen idag har jag haft en känlsa av att jag snart kommer börja gråta. Verkligen hela dagen. Det har inte varit så obehagligt, utan mer konstigt. Sen när jag satt här för ett tag sedan och winamp spelade en viss låt så började det bränna i ögonen på en gång. Och i slutet av låten kom det. Inte jättemycket, jag ville faktiskt att det skulle komma mer så jag fick det ur mig, men det ville sig inte. Jag provade t o m att spela låten igen. Det blev samma sak; lite i slutet.
Sen kom det lite till när den jag ringde gjorde något annat och jag kände att jag inte ville störa, fastän jag innerst inne önskade att jag skulle bli övertalad om att inte lägga på för att det inte gjorde något och att personen förstod att jag bara behövde prata lite.
Jag vet att det är mycket begärt, men ja, i vissa fall hade iaf jag börjat misstänka att något var fel. Men så klar, det är kanske bara jag. Iaf så kom det lite tårar när jag lagt på där och sen var det stopp. Jag hade önskat en riktig gråt. En förlösande, uttröttande gråt som, även om den är jobbig att gå igenom, lämnar en slags ro efter sig. Nu känns det bara tillbakahållet och störande. Som om det ligger och gror och pyr i något hörn i hjärtat, det känns inte alls bra. Tvärtom.
Och jag önskar att jag inte hört den där låten alls..