[äinjel]

Jag känner att jag skulle vilja skriva av mig.
Men jag har ingen aning om vad jag ska skriva.
Jag skulle kunna komma dragandes med allt som är för jävla jobbigt just nu eftersom det är en hel del. Jag hatar den här delen av året..
Men jag vill helst inte det.
Jag skulle vilja skriva något roligt, käckt eller intressefångande.
Men det känns helt omöjligt.
Vad gör man då?
Försöker att inte låtsas om vilken hemskt tragiskt människa man är, kanske..

Men det hjälper inte mot skrivaviljan.
Jag skulle kunna hålla på så här i en halv evighet.
Bara skriva massa meningar som ingen bryr sig om.
Knappt ens jag.
Ungefär som mig.

Nej, jag vet. Det finns fina människor som bryr sig om mig. Egentligen så vet jag vet.
Men ändå är känslan där, du vet.
Ensamhetskänslan.
Ibland räcker det med att en enda människa ignorerar en.
Speciellt om det är just den enda människan man behöver just då.

Jag trodde att om man tar hand om någon som man älskar och som älskar en tillbaka, så finns de där för en när man behöver det.

Måste man krypa på knäna för att någon ska plocka upp en?
Räcker det inte med att vara dubbelvikt av smärta?
Eller bara hukad?

Jag vill skaka av mig mina trasiga vingar och förlita mig på någon annans.
Jag vill lämna mig till någon annan att ta hand om.
Slippa tänka på mig själv hela tiden.
Slippa tänka på att äta, att sova, att jobba, att vakna, att lägenheten ska bli klar, att jag hatar mitt tillfälliga rum, att tvätta, att diska, att städa, att inte ha några pengar, att inte ha något jobb i januari då skolan är slut, att vara sjuk jämt, att missa för mycket av praktiken och därmed göra ett dåligt intryck och minska mina chanser till jobb från 0% till -50%, att vakna förkyld varje morgon, att vakna förkyld mitt i natten, att konstant oroa sig för mamma, att må dåligt av att inte orka prata med sin mamma då det tar otroligt mycket kraft, att få dåligt samvete för att inte kunna göra mer, att se och höra hur sina morföräldrar blir äldre på ett sätt de inte blivit innan, att spendera pengar man inte kan undvara, att köpa nya kläder då de gamla inte passar, att hålla tillbaka gråten som stockar sig i halsen oftare och oftare, att ignorera att man är för fet och aldrig kommer bli söt nog för att komma undan med det. Att, att, att, att, att...

(Självklart blev det ett sånt här inlägg i alla fall.. Hur tragisk kan man bli..)