[äinjel]

Mamma har slutligen fått någon form av diagnos.
Djup depression.

Idag är det 4 veckor sedan jag var hos min mamma på sjukhuset. Det känns som 4 månader.. Och samtidigt 4 dagar.
Hon är kvar där ännu. Jag har inte hört någonting om att hon ska få komma därifrån. Förmodligen på en dags permission till sitt hem. Men bara över dagen i så fall.

Mormor ringde i fredags och för första gången på 2 veckor. Jag har inte kunnat ringa.
Har tänkt att eftersom de inte ringer så kan de inte ha något positivt att säga. Och jag har inte vågat ringa av rädsla att höra mer dåliga nyheter. Jag hade inte klarat det. Nu tyckte mormor att det var lite positiva nyheter iaf som hon ville att jag skulle höra. Att mamma inte är bättre. Kanske inte så mycket sämre heller. Men att hon tillslut varit ärlig mot läkarna och sagt hur dåligt hon mår. Och att hon inte alltid har tagit medicinerna de gett henne. Så hon är lika sjuk som innan. Bara att hon har erkänt det. Och vi vet nu att hon har en djup depression som går lång tid tillbaka. Förmodligen längre än vi anar.. Kul.

Samtidigt känner egot i mig.. Mormor pratade i minst 20 minuter. Jag sa inte så mycket. Det är väldigt svårt att fejka att vara glad när hon ringer och pratar om mamma. Höll mest med och så. Hon ser det väldigt posivit, som att nu kommer det ordna sig. Allt kommer bli bra eftersom mamma erkänt för läkarna hur det ligger till.
Jag är inte lika positiv. Det är väldigt svårt för mig att se den ljusa sidan just nu. Speciellt när jag inte får prata med henne. Jag förstår inte varför men inte en enda gång under samtalet frågade mormor hur det var med mig.., hur jag mår. Visserligen kan jag förstå att hon har fullt upp med mamma och så men samtidigt har både hon, morfar och t o m mamma sagt att det måste vara väldigt svårt speciellt för mig, eftersom jag är ensam.. Och jag känner mig väldigt ensam. Mest hela tiden.
Mamma hade också sagt till mormor att hälsa så gott till mig. Och tydligen hade mamma sagt att jag "visste vad hon tycker om mig".
Nej du, det kanske jag inte gör. Speciellt inte när man hälsar på det sättet. Som om jag var en bekant eller nåt annat halvytligt. Inget "jag älskar dig", inget "jag tycker så mycket om dig".. Nothing.
Det räknas inte bara för att hon är min mamma. Mammor ska älska sina barn, javisst. Men även barn behöver påminnas och bekräftas. Och veta om att de älskas. Även vuxna barn..

Hela situationen blir inte bättre av att jag känner mig fruktansvärt självisk eftersom jag känner så här. Det är ju inte jag som är sjuk..