[äinjel]

Jag, mitt ego själv, Lena, har fått ett jobb idag..
På en vårdcentral på hisingen minst genom sommaren och förmodligen året ut! Och jag börjar på tisdag redan.
Det är lite sjukt ändå. Jag vet inte om jag har fattat det än.
Det kommer bli outhärdligt tidiga mornar och sena eftermiddagar/kvällar innan jag kommer hem på dagarna, men det får det banne mig vara värt. Åååh, jag önskar att jag kunde gå ut och fira i helgen! Men med det kostanta kassaflödet på noll + att jag måste skaffa ett busskort för över 1000-lappen tills på tisdag för att troligheten för detta ligger på.., tja.. Minus 12?
Äsch, jag får helt enkelt tvinga någon att bjuda mig på något. Det är trots allt en långhelg så det finns många dagar att truga på.. Nej, men kanske!

På tal om bananer stod det att fångarna på fortet skulle återkomma i höst, med Gunde Svan i spetsen. Läskigt hur vissa saker aldrig blir gammalt. Eller gör som fenixfågeln och återuppstår igen.

Nej, något annat tänker jag inte skriva om idag. Jag ska försöka rida på den här vågen iaf tills jag somnar.

Btw, Glee är en fantastiskt bra serie! Defying Gravity <3
Musikal <3
Jag saknar att sjunga "på riktigt".

Både fredagen och lördagen blev bra dagar och jag lyckades hålla ihop mig och i sällskap, men idag känns det som om allt jag hållt tillbaka de senaste dagarna kommit fram i full kraft och på en gång. Nu har det kommit en samlad stund. Jag önskar att man kunde gråta slut på tårarna, men det verkar inte finnas någon ände. Nyss satt jag och gungade och försökte hålla ihop mig själv genom att hålla hårt i ärmarna på tröjan med armarna korsade framför bröstet. Det kändes (läs känns) som om mitt hjärta vill splittras i miljoner bitar och det är så svårt att hålla ihop det med min svaga kraft som finns kvar. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är ensam. Och ibland är det så svårt att andas att det enda jag kan göra är att skrika.

Till min förvåning blev det en ganska bra dag igår. Jag kom inte att tänka på det förrän när jag åkte hem sent på kvällen, men så var det faktiskt. Jag åkte tidigt ner till Gbg (tack vare soc som faktiskt var snabba med min ansökan) och hamnade självklart fel till min första intervju, men det ordnade sig det med. De var trevliga på Infektion och när jag gick därifrån ringde jag mormor och morfar för att se om morfar fortfarande låg på något sjukhus och det visade sig att han låg på Sahlgrenska så vi bestämde att jag skulle komma dit efter min andra intervju. Efter lunch på BK och en psychic feeling att Janne jobbade i en viss affär vilket resulterade i en stunds prat och löften om smsande för en fika senare, köpte jag 4 pocketböcker för 100:- och åkte till Sahlgrenska alldeles för tidigt. Satt på baksidan av huvudbyggnaden i en varm sol och välkomnade våren en stund. Andra intervjun, på Lungmedicin, kändes bättre än den första. Vi "klickade" bra, min intervjuare och jag. Efter det var klart åkte jag upp till 13e våningen och fick träffa både mormor och morfar i ett par timmar. Det kändes väldigt bra. Morfar var pigg efter omständigheterna, men väldigt gul i hyn och ögonen. De hade varit där sedan tisdagen och ännu inte fått veta precis Vad som är fel med morfar, hur allvarligt det är eller hur det ska behandlas. Det sista jag hörde så skulle de få träffa läkaren idag på morgonen..
Mormor och jag gick samtidigt från sjukhuset och jag åkte in till stan och shoppade lite innan jag träffade Janne och David för en fika och väldigt god choklad på ett litet café vid statyn typ. Vi hade väldigt trevligt och de följde mig sedan till bussen.
Ja, som sagt, en ganska bra dag. Förutom allt dåligt då. Jag har jättesvårt att hantera allt som händer nu. Men det är ju bra att jag faktiskt kan ha en lite ljusare dag då och då. Även om det är svårt. Det är mycket som går på rutin nu, eller som inte fungerar alls. Jag hoppas att idag och imorgon kommer göra det.

Jag har lite svårt att andas precis nu. Mamma var tillbaka på sjukhuset efter en permission hem i två nätter. Nu ska hon åka hem imorgon igen utan att ens ha träffat psykologen som tyckte att hon redan var utredd tidigare. Röntgen av buken, bröstet och mera kommer hon få en kallelse på för att de inte prioriterade hennes fall.
Sedan berättar hon, att min morfar åkt in till sjukhuset med vad de tror är gulsot. Hon kunde inte säga hur allvarligt det var eftersom de inte röntgat honom än och Ronny pratade med mormor igår.

Jag klarar inte det här. Per kommer hit om en stund och jag försöker att inte bryta ihop. I alla fall tills dess.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva här längre. Mitt sinne och humör förändras hela tiden. Glädjefyllt kan jag nog visserligen inte kalla det, men det finns bättre stunder än de dåliga. De dåliga kan skrämma mig ibland, jag känner mig så ostabil. Idag skulle jag fylla på mitt busskort med ett presentkort jag fått berättat ska fungera på tidpunkten. Men när jag blev nekad av kassörskan så kände jag på en gång tårarna stiga i ögonen och förtvivlan riva i mitt bröst och när jag gick ut från kampenhof och passerade en stillastående buss med gasande förare i tänkte jag "ja men kör på mig då, det gör du rätt i", utan ironi. Det skrämmer mig hur sådana tankar hittar sig fram nu. Det var så längesedan jag kände så. Jag vill inte dö, jag vill inte att någon ska dö..
I alla fall.. Hur ska jag nu kunna åka på 2 intervjuer i Göteborg på torsdag. Jag äger mindre än 100kr just nu och det är inte alls säkert att socpengarna hinner komma innan dess. De måste dessutom finnas redan på morgonen, vilket innebär att de behöver skickas redan imorgon. Känns ju underbart skönt..
När jag tänkte på att jag skulle gå ner till stan idag kände jag ingen motivation till att göra mig attraktiv på något sätt. Kläder på, borstade tänder och sen iväg. Jag går så sällan ut utan att iaf ha lite färg på fransarna så det var så ovanligt för mig själv att jag faktiskt reflekterade över det. Men längre än så kom jag inte. Jag gick runt och försökte göra mig osynlig bland alla främmande människor på stan och det gick relativt bra. Bara att hålla ögonen i backen så ser man inte om någon tittar. Jag tänkte sarkastiskt för mig själv att "om någon tycker jag ser söt ut nu så är de kanske nåt att ha", men nej.
Jag fick New Moon idag. Jag har väntat på den ett tag och längtat efter att få se den sedan i slutet av förra veckan. Jag har många gånger under de här dagarna hört låten "Possibility", sett Bella i sitt rum i huvudet och känt en stor förståelse och likhet med henne just där. Det är ofattbart att det bara gått 5 dagar sedan Ronny ringde. Jag önskar jag hade någon som kunde hålla ihop mig. Hålla om mig hårt, så jag inte faller isär. Jag känner mig som en porslinsdocka med sprickor som bara växer och blir större och större ju längre tiden går.

Kan du tänka dig hur fruktansvärt det är att prata med sin mamma när hon ligger på sjukhuset och har insett att hon inte kommer få någon hjälp där, utan de vill skicka henne till psykiatrin eftersom de inte kan hitta något på en gastroskopi? När ens mamma, som man älskar över allt i hela världen, låter så svag och så uppgiven att man bara vill skrika åt läkarna att göra någonting. Någonting! Vad som helst, så länge det hjälper.

Pratade precis med min mamma. Det var läskigt att ringa och inte veta om hon skulle vara stark nog att prata med mig, men det gick faktiskt bra. Hon har fått ett eget rum på ett sjukhus som inte tillåter mobiltelefoner alls. Jag tror det var bättre att hon hamnade där än på Skövde trots allt.
Hon hade fått några Cortisontabletter igår och de hade tagit prover idag. Tanken var att de skulle göra en gastroskopi på henne imorgon, men medans jag pratade med henne blev den flyttad fram tills idag, om några timmar. Mamma sa att hon gjort det en gång innan och att hon då fick panikångest, så hon är rädd för att göra det igen. Men hon skulle försöka. Hon måste försöka, så de kan hitta vad som är fel med henne.
Det är det som är det svåraste med allt det här, att se mamma så sjuk men inte veta vad det är som orsakar det. Och självklart är det ingen som lyssnat tillräckligt på henne för att försöka göra något åt saken. Jag hoppas så innerligt att det kommer ske nu när hon faktiskt är inlagd.. Men det finns ju inga garantier.

Det var inte så här det skulle bli. Nej nej nej.
Du får inte lämna mig, det klarar jag inte.
Jag kan inte hantera det. Jag kan inte ens hantera att du ligger på sjukhus. När Ronny ringde ikväll och berättade att du åkt med ambulans till vårdcentralen, vidare till Skövde och sedan till Falköping för att läggas in på bevakning över natten och att du imorgon ska göra en gastroskopi och något mer så visste jag inte ens hur jag skulle reagera. Min första tanke var att gråta, men det kom inga tårar. Åsa, mitt hjärta, kramade om mig och försökte trösta, men jag kunde inte tröstas eftersom jag inte var ledsen. Jag vet inte om jag är det nu heller. Eller om jag är chockad, eller vad det är. Jag känner ingenting. Jag grät lite när jag pratade med Per, men inte ens tillräckligt för att förstöra sminket. Jag vet att jag borde gråta. Jag vill gråta. Tror jag. Jag borde skrika och vara förtvivlad och på gränsen till sammanbrott. Men jag är bara.. stum.
Jag pratade ju med dig igår, och du lät nästan lite pigg ett tag. Jag pratade på om mina dumma, löjliga bekymmer och du lyssnade som du alltid har gjort. Och kom med förslag. Tänk om det var sista gången jag pratade med dig. Du avslutade vårt samtal med att säga att du älskar mig och jag sa det tillbaka. Vi har avslutat de flesta samtal så ett tag nu. Det känns som om vad som helst kan hända, när som helst.
Till och med nu vattnades det bara lite i ögonen men inga tårar.
Vad är det för fel på mig?

Mamma, du är det finaste och vackraste. Du är mitt liv. Vi har överlevt så länge, bara du och jag, tillsammans. Jag överlever inte utan dig.

Du är bäst. Även om jag inte kan förmå mig att svara ibland när jag får dina fina meddelanden så betyder det väldigt mycket att du skickar dem. ♥
Storasyster har du varit länge och kommer alltid förbli. Jag älskar dig.

Jag bara gråter. Ingenting blir som det var tänkt. Minsta lilla sak frambringar tårar. Jag fattar inte hur jag ska kunna gå på intervju imorgon igen. Orkar inte mer.

Där var den sinnesfriden som bortblåst.. Jag har sökt ett vikariat som skulle vara tom februari 2011 på Silentzvägen här i stan som jag verkligen, verkligen vill ha. Det är det enda jobb i stan jag har hittat sedan jag började söka jobb för drygt 3 månader sedan. Jag ringde dem idag och frågade hur jag låg till, om de gillade min ansökan och om jag skulle bli kallad för intervju och så verkade vara fallet. Hon kunde inte säga något definitivt, men lät iaf positiv.
För 2 veckor sedan var jag på intervju på Onkologen, Sahlgrenska vilka lovade att höra av sig förra veckan. Fredag eftermiddag 16.15 ringde chefen där från vad som lät som tåget och meddelade att tillsvidare-tjänsterna var tillsatta av sökanden från huset men eventuellt kunde det vara aktuellt med ett vikariat, men hon ville ingenting lova och hon skulle ringa på måndagen.
Igår väntade jag på samtalet hela dagen och blev mer och mer frustrerad över att det inte hände någonting. När klockan väl var efter arbetstid och det inte hade ringt så var det ju för sent även för mig att ringa upp och fråga vad som hände. Så idag ringde jag efter lunch och frågade. När hon svarade verkade hon inte ha haft en tanke på att ringa mig förrän på torsdag. Hon berättade i alla fall att det som kunde bli aktuellt på Sahlgrenska var en testperiod fram till maj och sedan om det gick bra ett vikariat som sträcker sig över sommaren. Eftersom jag ska på intervju imorgon (igen) så skulle vi höras på torsdag och jag skulle tänka över erbjudandet tills dess.
Och jag är så kluven.
Om jag börjar på Onkologen skulle det vara nästan direkt. Och då hinner jag förmodligen inte ens gå på intervju på Silentzvägen innan. Tänk om jag blir sjuk igen? Då kommer jag inte ens få sommarvikariatet på Onkologen. Tänk om jag skulle få jobbet på Silentzvägen om jag får komma på en intervju. Jag vill så gärna ha det.
Min arbetsförmedlare tyckte att jag skulle säga till de på Onkologen att jag fortfarande aktivt söker arbete även om jag jobbar hos dem. Men om jag säger det, tror jag inte att de vill ha mig där alls.
Enligt Soc så Får jag inte säga nej om jag blir erbjuden ett arbete. Så om de erbjuder mig den här platsen på Onkologen så är det kört för Silentzvägen? För de kommer ju inte tillåta att jag tar ledigt för att gå på en intervju. Jag funderar på om det är lika bra att vara ärlig med Onkologen och säga att det finns ett jobb här som jag mycket hellre vill ha och se hur de ställer sig till det. Jag vet iaf att de är stora fan av ärlighet där. Det är i vilket fall vad de själva säger.

Det värsta med allt det här, är inte att jag inte vet vad jag ska göra. Utan att jag inte känner att jag kan ringa mamma och prata om det som jag skulle gjort förr.

Inatt drömde jag att Åsa och jag var cykelbud för en firma som hade sitt kontor i underjorden på musikskolan. Det var ett roligt jobb och vi var lika snabba som Queen Latifah i Taxi när vi körde runt i härliga sommarväder. Jag hade Danny Saucedo som underbart go inneboende. Jag var jättesen till jobbet och vi pratade om musik och att vi måste gå till musikskolan och spela nu när jag hade en nyckel dit igen! När hans föräldrar var där var jag ännu mer sen och när datorn vägrade stänga av sig kom nästan stresspaniken krypande, för nu var jag så hemskt sen. Hela familjen skrattade vänligt åt min hetsighet. Ju längre tid det tog för mig att komma iväg desto mer visste jag att jag snart var vaken och när jag väl kom hemifrån vaknade jag.

Idag var sängen nästan lika mysig som igår morse, men nu var det iaf lättare att komma upp.

Det är så roligt att fixa och trixa med bloggdesignen. Nu är jag helnöjd! Tog bara 3 timmar av prövande. =P

Lördagen vaknade jag av ett härligt samtal från bästa Åsagrannen. ^^ Det resulterade i att hon kom över och lånade min dusch, vi gjorde oss i ordning till hög musik. Ut i solskenet och ner till pingen för att fylla buken med skräp och sedan åkte hon ut för att jobba. Jag promenerade vid hasselbacken i den underbara solen och drömde mig fram till sommartider. Tittade på vackra svanar en stund och fortsatte hemåt i rask takt.
Blev hembjuden till Woolfe & Carina för tv-spel och struntprat och även om det inte blev något Tekken för min del så var det gott att träffa dem och Per och bara tjöta lite. Strax efter tio bar det av ner till stan igen för att gå till cheers med Åsa. Mötte upp Pillis & Helena samt hälsade på Kicki & Johan en sväng innan de skulle hem. Inne blev det Virgin Rom&Coke för min del pga min alldeles för tunna lila plånbok, men det spelade ingen roll för det blev en härlig kväll i alla fall! Gagge & Stelling (jag undrar om de har en låsning som de sätter ihop sig med när Gagge är på västkusten..) kom dit och det var så härligt att se Gagge igen. Och se att han såg ut att må bra. Kvällen gick iaf rätt fort och när det var dags att ta sig mot utgången lyckades jag, oerhört smidigt måste tilläggas =P, att bjuda mig själv och Åsa på skjuts hem med pojkarna. En av kvällens höjdpunkter måste varit en kille som strålande mot Gagge säger "Men det är ju du!" och sekunden efter fortsätter med "Jag trodde det var du, men det var ju fel du." You got to love stupid drunk people. ^^
Efter en väldigt snabb och ibland pipljudande (från Åsa på min högra sida) färd till turebronx stod vi som vanligt utanför mig och pratade en stund innan sängen och värmen lockade för mycket.
Idag vaknade jag flera gånger. Sängen var så underbart mjuk och go att jag inte ville gå upp alls. Hade det inte varit för att naturen kallade hade jag nog stannat mycket längre i min duniga varma värld och drömma vidare på drömmen som varat under hela natten och fortsatt även efter att jag vaknat och somnat om. Mina drömmar brukar aldrig göra så annars. Jag undrar vad det var som var så speciellt med den här drömmen.. Kanske huvudpersonen. Kanske den motsatta situationen av verkligheten. Jag vet inte. Detta är dock en dröm jag för en gångs skull inte vill skriva om.
Resten av dagen spenderades i soffan fram tills femtiden då Åsa kallade från andra sidan gården med såta löften om organisering och rensning av hennes klädkammare och garderob. Jag älskar att organisera och sånt. Rensa ut gamla saker och lägga ut det i förrådet (det tar ytterligare en rensning av förrådet för att det ska hamna i återvinningen/soporna/insamlingar). Det är så "renande" för att låta lite new age-ig. Lite som att städa fastän det här är roligt även under tiden och inte bara när det är klart.
Nu är jag hemma igen sedan någon timme och fortfarande på konsigt bra humör. Jag har inte varit på den här sidan av mig själv på länge nu och jag hoppas att det håller i sig, i alla fall ett litet tag. Det enda jag har funderat över den här helgen har varit sådana där löjliga saker som jag brukade tycka var livsviktigt förr. Det känns nästan lite skönt.

Var finns orken, undrar jag.
Jag är så trött.
Det är inte mycket som känns värt att anstränga sig för.

Det ringde från ytterligare ett jobb jag sökt på Sahlgrenska idag.
Ännu en intervju. Alltså två stycken nästa vecka.
Jag har ännu inte hört från onkologen där jag var förra veckan och som skulle höra av sig under den här veckan. Att de inte ringt än tar jag som ett dåligt tecken eftersom det verkade bråttom att hitta någon (det gör det iofs alltid). Men nu är klockan efter tre på fredagseftermiddagen och det är nog inte många som sparar sådana arbetsuppgifter tills dess.
Jag vill inte på fler intervjuer. Jag orkar inte bry mig.
Jag behöver en poäng.
En anledning.
Som räknas.

Jag undrar om jag är öppen för att bli kär i någon.
Storebror frågade mig om jag trodde jag skulle låta någon in på livet och det känns inte så.
Då får det vara någon väldigt speciell. Jag är väldigt kräsen just nu. Jag känner inte att jag kan anpassa mig så mycket mer än det jag redan gör för människorna i mitt liv.
Jag kan nog bli lite pirrig och titta lite extra, men precis som det gått de senaste 738 gångerna så blir det inte mer än så i några veckor och sen går det över.
Som sagt saknar jag kärlek.. Känslan av att veta att man är älskad, precis för den man är. Nackdelen med det är att man måste låta någon lära känna en precis som man är. Utan förbehåll. Och vet faktiskt inte om jag klarar hela den proceduren. För vem garanterar den man börjar släppa in på livet är den som stannar? Hjärtat klarar inte av att bli trasigt. Jag klarar inte att gå sönder mer.
Jag är redan trasig.

Mamma mamma mamma mamma
mamma självmående mamma mamma mamma
mamma jobb jobb mamma jobb mamma
jobb jobb mamma jobb mamma mamma
mamma
kärlek
mamma
jobb
kärlek
mamma självmående
mamma mamma
mamma
kärlekjobbsjälvmående
Mamma

"Du kan inte ge upp mig. Jag tillåter det inte."
Owen i Grey's måste väl vara drömmen. Tänk att ha någon som älskar en så mycket att man nästan inte kan hantera det.
Jag har lite svårt att minnas hur det var att vara älskad. På det sättet. Jag önskar att jag mindes, även om det förmodligen skulle göra ganska ont.
I och för sig kanske det räcker med ont just nu.

Pratade med min storebror hemma hos honom i helgen. Bara vi två i var sitt hörn i hans jättesoffa. Jag satte ord på tankar jag inte har yttrat till en enda människa innan. Det förändrade ju ingenting, men det kändes lite skönt att få säga vad jag tänker. Kunde dock inte förmå mig att släppa fram syndafloden. Jag tror jag har en spärr som hindrar mig från att gråta hos någon. För ensam är det då sällan problem. Eller ja, det händer ju faktiskt.
Ibland vill jag gråta men kan inte. Och ibland vill jag gråta men är rädd att inte kunna sluta.

Min första dröm handlade om min mormor och morfar och mig. Jag bodde i ett hus någonstans, ensam. Mina morföräldrar kom dit och i princip slängde ut mig och sa åt mig att skaffa mig ett jobb. Jag minns inte så mycket mer än att de var hemskt elaka och jag vaknade vid 07 och började gråta eftersom jag insåg att i drömmen var det mammas hus och hon inte fanns längre, dessutom har mina morföräldrar aldrig varit elaka. Det var en hemsk dröm.

När jag somnade om började jag drömma om att jag, Åsa och en tredje tjej kom till Arvikafestivalen. Det var underbart. Jag hade bara med mig en ryggsäck med lite underkläder i och en tjocktröja i handen. Åsa och den andra tjejen gick för att sätta upp tältet och jag gick iväg. I en lite slänt längs med vägen satt det massor med människor och jag kände igen Bumbi och sprang dit och fick en bamsekram. Anna fick en obligatorisk eftersom hon sat bredvid. Sen kikade det fram någon bakom en rygg lite längre bort och där var Jossan. Vi möttes i en hög på gräsmattan och kramades och var glada åt att ses. När vi ställde oss upp insåg jag att jag inte hade med mig någonting för att kunna fylla på och byta pumpen och dessutom hade jag ingen handduk med. Jossan blev bekymrad för mig och jag fick reda på av någon att det låg två sjukhus i närheten. Båda 40 minuter bort, åt olika håll.
Jag gick till Åsa och någons (och kanske mitt) tält, lämnade min ryggsäck och tröja där och gick vidare. Helt plötsligt var Robin framför mig och log jättestort när han fick syn på mig. Han satt med massa okända människor och när vi kramats frågade jag efter Lotta och Virro när någon bakom honom sa att Lotta var singel, men inte Virro. Jag berättade för Robin att jag skulle behöva en förare med bil och han gav mig sina bilnycklar utan någon tvekan och sa att han inte kunde köra, men varsågod. Jag blev så glad i drömmen och Robin såg nästan skinande ut av lycka. Så fort jag frågat var bilen stod så var jag någon annanstans. Jag gick runt bland okända människor och letade efter någon eller något. Jag kom till en backe full med bänkar. Som framför en scen men själva scenen fanns inte. Istället var det människor som gick runt i backen bland bänkarna och spelade upp något skådespel. Det var väldigt spännande. När jag stod nästan längst upp var det någon som började läsa citat ur filmer för mig, till mig. Som om det var till mig det var menat. Då backade jag och när bänken tog slut stod jag i en liten låg häck full med vissnade löv. Den räckte ända ner till plan mark igen och väl där ringde min telefon och jag fick ett videosamtal av någon. Oerhört konstigt eftersom jag inte har den funktionen tänkte jag. Det var hackigt och jag förstod inte hälften av vad som sas. Det var nästan som om det var förinspelat. Det ringde igen, fast vanligt den här gången och jag hör en bekant röst. Rösten sa att den såg mig och att jag borde komma närmare den. Jag snurrade runt och tittade mig nyfiket omkring bland människorna runt mig tills jag fick syn på en halvgömd Flipper bakom två andra kroppar. Ett stort leende och jag gick mot honom.
Jag minns inte om jag pratade med honom alls, men det nästa jag kommer ihåg så stod jag ovanför en backe igen. Skolös. Jag undrar om jag varit utan skor hela tiden och jag minns känslan av gräs under fötterna när jag kom till Arvika. Backen är en skidbacke, av snö. Och snön yr runt mig, på mina kläder och i mitt ansikte. Ansiktet känns som om det fått en hink kallt vatten på sig, jag kan inte vara vacker i den stunden.
Det enda sättet att komma ner är backen. Jag inser detta tillslut och sätter mig att kana nerför. Det är en ganska brant backe och jag får upp en hög fart. Jag hinner ändå se skidåkaren som står vid kanten på bakcen och säger åt mig att inte försöra den med massa spår. När jag tillslut stannar och tittar omkring i snöyran ser jag en toalett, det är en barack med flera taletter och de ser ut att ha användts av många festivalbesökare men när jag kom dit var den öde och jag gick in till handfaten där det såg minst smutsigt ut. Jag tvättade av ansiktet och till min stora glädje fanns det handdukar hängande vid mitt handfat. Nya, fluffiga och varma. När jag torkat mig såg jag till mig stora förvåning att min maskara fortfarande satt där den skulle. Jag visste att jag var tvungen att ta mig tillbaka till tältet och lägga mig i min sovsäck men så fort jag steg utanför dörren igen tog vinden tag i mig. Det hade slutat snöa men det var iskallt. Jag gick i snön barfota, med endast en byxkjol och t-shirt som skydd på kroppen. När jag kom fram till tältet var det ingen där och jag insåg att jag inte hade någon sovsäck att krypa ner i.

(Det här är bara personligt, inget snaskigt, inga drömmar.. Bara jag.)

Jag önskar att det stämde bättre in på mig, den där bilden jag la upp sist.
Jag skulle vilja vara en sån där människa som sprider glädje omkring sig vart hon än går. En sån som alla tycker om för hennes härliga personlighet, redan från första början.
Jag ser mig inte alls som en sån människa. Visserligen kanske människor tycker om mig när de väl lärt känna mig men i början vet de i princip ingenting om mig eftersom jag knappt säger någonting. Det enda jag gör är att hålla med eller inte ha någon åsikt. Jag är inte alls den som kommer in i ett rum och sveper hela min omgivning med mig, jag tar inte plats eller lägger till någon åsikt i en diskussion. Jag sitter där och undviker att visa mina sneda tänder, eller blossande kinder ifall jag skulle försöka förklara något jag menar. Jag hittar inte ord och det låter tusen gånger bättre i mitt huvud än ur min mun. Det spelar ingen roll hur enkelt det är att förklara, jag känner oftast bara att jag låter som en stammande idiot. Samma sak är det om jag ska försöka berätta något rolig jag varit med om. Jag kan för mitt liv inte få det att låta lika spännande som när min bästa vän berättar om samma sak. Jag vill vara spännande, färgrik, oförutsägbar, underbar!
Jag har insett att jag nog alltid haft den sortens människor som bästa vänner genom åren. Sådana som kan tala för sig, ta för sig och bli lyssnade på i samtal. Och jag sitter mest bredvid och hänger med i deras historier, ler en bit när de andra i omgivningen tittar på mig när det pratas och önskar att jag vore mer som mina vänner. Snappar åt mig den del av deras uppmärksamhet som skickas åt mig eftersom jag alltid är med och är vännen vid sidan av. Och det är inte alls deras fel, nej nej, det är ju jag som sitter och är för feg eller för tillfreds med att få några kaksmulor när jag helst skulle vilja ha hela mockatårtan.

"Men ändra dig då."
Ja just det. Säkert.. För att det är så enkelt att ändra på sin personlighet. Att ändra på den man varit i snart 25 år. Hade det varit så enkelt skulle väl alla ändra allt de inte tyckte om hos sig själva. För mig är det inte bara som att ändra en vana, te.x. att sluta bita på naglarna. Det är som att ändra på hela mig. Att ändra den jag är..

Jag har ändå redan ändrat på mig. Jag tycker att jag är i bakgrunden nu, men det är ingenting mot vad jag var för 5-10 år sedan. Då kunde jag nog lika gärna varit en fluga på väggen, ungefär lika mycket väsen gjorde jag av mig då. Så visst har jag redan ändrats.. Men gamla vanor sitter fortfarande i.. Och kommer nog alltid att göra.

Inatt drömde jag att jag jobbade på Akuten igen. Det var lite annorlunda där inne men som så ofta i drömmar visste jag var jag var. Det var inte riktigt samma människor och fikamackorna låg i en låda som jag erbjöd mig fylla på eftersom det var lite att göra den dagen. Men när jag kom tillbaka och gjorde iordning allt så såg jag att jag hade glömt salladen. Men det var inte så farligt tydligen, de var snälla mot mig ändå. Jag skulle jobba ett dubbelskift typ 07.00-22.15 och vid lunchtid gick jag ut och skulle äta och mötte Pline och en gammal klasskompis från högstadiet tillsammans, men de ville inte ens prata med mig. Bara nickade, vände bort blicken och gick fastän jag stod rakt framför dem.


Idag börjar väntandet på jobbsamtal igen. De skulle ringa denna veckan och berätta om jag fick jobbet på neurosjukvården jag intervjuades för i torsdags. Om jag inte får det ska jag på en annan intervju på onkologen denna torsdagen. Jag är ärligt talat lite rädd för jobbet jag väntar svar från. Det är en väldigt "stor" tjänst och ohyggligt mycket ansvar för en nyutexaminerad läkarsekreterare som jag. Men som alla som någonsin gått på socialbidrag vet så spelar det ingen roll vad jag tycker. Får jag jobbet så måste jag ta det. Och det är klart jag vill ha en ordenlig inkomst.. Men jag är lite rädd.