[äinjel]

Det har inte hänt något större det senaste.
Och jag har inte riktigt reflekterat över något jag vill dela med mig av här.
Jag är arbetslös och väldigt uttråkad.
Och alldeles för apatisk för att göra något åt att i princip ingen hör av sig längre. Förutom 2 då.
Jag är lika dålig.

Intervjun dagen efter sist gick väl sådär. Kändes inte lika bra som första intervjun och de skulle hört av sig senast idag (men icke), vilket gör att jag inte har någon större förhoppning på positivt besked.
Dagen med mormor och morfar var trevlig, även om det var lite konstigt att inte ha resten av familjen med. Vi träffas i princip aldrig själva. Men mormor fick en present och hon blev väldigt glad över att jag gav henne något som var väldigt mycket "henne".
I söndags var vi på Lökeberg och åt middag med min morbror m familj för att fira mormor lite mer. 70 är ändå en respektabel ålder. Det var väldigt god mat, och jag är väldigt kräsen. Det var en nästan förvånansvärt trevlig stund, ibland kan det bli så krystat, men nu var det alldeles lagom. Visserligen var vi bara där i 2 timmar, men ändå.

Åsa åkte till London igår och kommer inte hem förrän på tisdag kväll. Jag känner mig lite vilsen när hon inte är hemma. Tokigt. Även om hon annars är iväg på annat eller om vi inte pratar så vet jag ändå att hon finns i närheten. Men jag hoppas hon har jätteroligt med Lena och hånglar med en främling på minst ett dansgolv!
Per är sjuk så han kan jag inte heller besvära. Det är hjälper nog till med vilsenheten lite. När ingen av dem är "tillgängliga". Men men, jag reder mig nog.

Hoppas på att få formatera datorn imorgon. Nej, fel. Jag hoppas på att någon kommer hit och formaterar datorn åt mig imorgon.. Jag vågar inte själv.
Annars har jag ingen aning.. Vad gör man utan en Åsa och en Per?

Jag fick inget jobb på handkirurgen på Sahlgrenska.

Tydligen "låg jag bra till" innan de hittade någon internt. Whoptido..

Imorgon blir det ny intervju i Gbg.
Sen mormor och morfar.

Jag undrar om straffet för att man faktiskt gick ut och hade roligt i lördags är att känna sig som en månads gamla sopor för en obestämd tid efteråt..

Ja, jag är då trött hela tiden.
Det blir så när jag inte har något att göra på dagarna.
Jag önskar så att de kunde ringa och säga att jag har fått jobbet på Sahlgrenska.
Så här länge ska man väl ändå inte behöva vänta efter en intervju..? Över en månad har det gått.

Idag vaknade jag halv 9 med en huvudvärk som inte gått över än.
Kul..

Jag har insett att jag inte gillar svaret "bara bra". Det är det svaret man får när man frågar någon hur det är.
Bara bra.. Seriöst?
Är allting verkligen bara bra?
Det är inte okej?
Funkar?
Åt helvete?

Det är ett löjligt svar som inte betyder någonting.
Kanske man bara använder det för att slippa följdfrågor..
Det kan jag iofs förstå.
Men räcker det inte med "jo tack bra" då?
BARA bra är så uppenbart ljug.
Inte sant?

I am such an idiot.
I had you here.
Tears started rolling.
You were in the other room.
And I pretended as nothing happened.
You didn't see.
I didn't say.

I am a masochistic self-loathing idiot.

Now you left.
And I cry alone.
Again.

Jag har inte lyssnat på System of a Down på evigheter. Ändå har jag haft en av deras låtar spelandes i huvudet i flera dagar..

Such a lonely day
And it's mine
The most loneliest day in my life

Such a lonely day
Should be banned
It's a day that I can't stand

The most loneliest day of my life
The most loneliest day of my life

Such a lonely day
Shouldn't exist
It's a day that I'll never miss

Such a lonely day
And it's mine
The most loneliest day of my life

And if you go,
I wanna go with you
And if you die,
I wanna die with you
Take your hand and walk away

The most loneliest day of my life
The most loneliest day of my life
The most loneliest day of my life

Such a lonely day
And it's mine
It's a day that I am glad I survived

Jag stänger av.
Det är det enda jag klarar av att göra nu för tiden.
Stoppa ner allting i en flaska och på med korken.
Ibland går det inte att hålla korken tilltäppt och då slipper någonting ut. Jobbigast är det när familjen säger saker till mig som fräter upp korken till obefintlighet och jag inget kan göra. För vad skulle du kunna göra när du hör din mormor förtvivlad och upprörd över hur din mamma har det? Hur hon trycker tillbaka sina tårar på andra sidan linjen och det låter som om hon helst av allt sulle vilja skrika rakt ut. Allting går sönder och det lilla skydd du byggt upp bara rämmer ner över huvudet på dig.
Det enda sättet jag orkar med just nu är att inte tänka på det. Att låtsas som om det inte finns. Att låtsas att allt kommer bli bra. Fejka. Men det fungerar inte.
Ibland går det. Men jag stänger av massa annat samtidigt.
Jag vill inte stänga av och låsa in. Men vad annars kan jag göra? Om jag är som jag är så skulle jag inte fungera..
Jag kom fram till på nyårsafton att alkohol försvagar korken, muren eller vad det nu vill kallas. Alkoholen får nog gå bort ett tag. Tror jag. Vad är det för poäng med att dricka och ha roligt om det har motsatt effekt och alla ser hur jag känner mig och frågar om jag vill prata om det.
"Nej, tack. Du skulle drunkna."
De två som vet något är de två som inte frågar. De som oftast vet ändå. Förstår inte, men vet.

Jag har tappat inspirationen.
...
Ja.
Det var väl det.