[äinjel]

Nej..

Jag kommer aldrig bli den där som jag önskar jag hade varit ikväll.
Den där som kliver in på en krog eller var som helst och tar alla med storm.
Jag kommer aldrig bli den där som "alla" vill vara i närheten av.
Den där som får människor att bli lyckliga bara av att sitta bredvid.

Jag kan inte ändra på mig.
Inte spela en roll där jag har världens mesta självförtroende.
För det är inget jag är.
Självsäker.

Jag vill vara den där personen.
Allra helst den som inte ens vet om att hon har det utan bara är den hon är.

"Tänk dig att två killar (eller tjejer), exakt likadana till utseendet, är på en krog.
Vem dras man till; den som sitter ganska tyst och mest lyssnar, eller den som är öppen och glad och får dig att skratta med sina dumma skämt och påhitt?"

Den som syns och får dig att skratta. Ja.

Det är bara så.
Visst, den andra kan verka mörk och spännande i vissa fall, men oftast är det mest platt-rakt-simpelt.
Inte förrän man kanske lär känna den tystlåtna personen så kommer intresset i sådana fall.
Men seriöst. Man lägger inte Så mycket energi på att lära känna någon som inte verkar så intressant.
Faktiskt.

Sen en annan grej.
Jag tror att jag, i princip alltid kommer vara "Den snygga tjejens 'mindre attraktiva kompis' (för att använda något annat ord än Ful)" Det är så.
Det spelar ingen roll vilken flicka jag är med. Jag hamnar alltid i skymundan.
Och ja, det är mitt eget fel.
Eftersom jag (fortfarande) inte är någon som tar plats och syns.
Jag kan inte.
Jag vågar inte.
Jag grämer mig för det.
Jag skäms för mig själv innan jag ens har försökt, eftersom jag vet att jag kommer skämma ut mig.
Jag Hatar att skämma ut mig.
Hatar det.
Händer det så glömmer jag det aldrig.
Och det får mig ännu mer osäker och tvivlande på mig själv.

Jag är ledsen, men så är det.
Rakt upp och ner.
Svart på vitt.
Faktiskt.