[äinjel]

Jag sitter här och känner mig som ja, crap.
Haft en bra dag på jobbet, kakorna jag hade med mig var väldigt uppskattade och ja, jag var glad. På bra humör och såg fram emot helgen.
På vägen hem smsar jag med ett par personer, dels som jag skulle träffat idag, dels som skulle med och äta imorgon, vilket varit tanken hittills. Och ingen verkar bry sig, eller se fram emot att fira mig imorgon. Det känns som om jag måste tjata på folk för att de ska följa med. Och hur kul är det..?
En enda person har sagt att "det är din 24-årsdag, vill du att vi ska spela bingo så spelar det ingen roll, du bestämmer". Och det kom från någon jag inte förväntade mig. Så visst kan folk överraska.
Men om man skickar ut ett sms till tja, 20-25 personer och frågar om de vill komma och fira mig på min födelsedag, och 2 svarar.. Då känner man sig faktiskt inte så jävla rolig.

Så, jag kom hem idag, tog av mig ytterkläderna, satte mig i sängen och började storgrina.
Det här känns SÅ bra.
Verkligen.

Idag har varit en tuff dag. Jag vet inte riktigt om det är bara måndagskänslan eller om den förstärks av allt annat som händer. Den här morgonen var hemsk. Jag ville inte någonting. Det kändes verkligen som om allt kvittar. Jag känner fortfarande så till en viss del, men det är lite bättre nu.
Det känns som om det inte kommer komma många alls på fredag, och att de som kommer kanske kommer vara där i ett par timmar och sedan vilja hem.. Det känns som om ingen kommer att ha pengar till att vara på krogen alls. Det är aldrig någon som har pengar när jag fyller år.
Nu när jag läser det jag precis skrev här känner jag mig som en treårig som inte får som hon vill. Och det är ännu en dålig känsla.
Jag pallar inte den här årstiden. Allvarligt skadat(d). Jag undrar varför ingenting blir som jag tänkt mig. Om det jag tänker är så galet, hur ska det då egentligen vara? Så här? Nej, det vill jag inte gå med på.
Samtidigt är jag jätterädd för om jag ändrar på mig och ingenting annat förändras. Om det inte blir någon skillnad, vad är det då för poäng med att ens försöka?
Eller är det just det allt handlar om..? Våga för att vinna.. Eller förlora. Life is a game of luck? Well, if that's the case, then I'm fucked.

Det känns som om jag är på väg i en nedåtgående spiral. Det finns inget slut, bara ett stort svart mörker som väntar och tätnar omkring mig.
Jag avskyr den här tiden på året. Jag hatar att behöva åka iväg och det inte ljusnar förrän jag nästan är på jobbet och det är frukansvärt dystert att det är kolsvart när jag kommer hem. Idag fick jag lågt blodsocker på jobbet och en av de söta sköterskorna var orolog för mig, gjorde mig en knäckemacka och hällde upp ett glas mjölk. Och jag fick kämpa för att få till ett halvskevt leende och bita ihop käkarna för att inte börja gråta mitt bland halva personalstyrkan. Nej, idag var en sån där dag då jag aldrig skulle gått ur sängen.
Det känns som om jag inte orkar någonting längre. Jag har bara jobbat 3 dagar den här veckan och det känns som om jag jobbat 14 dagar i sträck.
Jag vet inte vad jag ska göra för att ta mig ur det här.

Det hjälper väl inte att jag väntar på besked om huruvida jag får behålla jobbet en månad till eller så heller. Tidigast i slutet av nästa vecka får jag veta något. Precis innan min födelsedag. Usch.
Nu har jag anställning året ut. Det känns nästan som att en månad extra gör detsamma. Det förlänger bara lidandet.

Btw..
I just can't get you out of my head.