Maanantai
Jag vet inte hur jag ska göra det här.
Det är inte lätt att vara glad när ens värld är ledsen.
Bedrövad.
Sårad.
Sjuk.
Dé Céadaoin
Det är oerhört skönt att ha någonstans att skriva av sig om allt man tänker på och kanske inbilla sig att det är någon som läser om det och känner med en. Kanske kan det t om någon dag finnas någon som skriver mig precis det rätta som löser allt.
Samtidigt hatar jag att den nu mer bara är fylld av hemskheter, plågor, skräck, uppgivenhet och smärta. Ungefär som mitt liv känns. Fastän inte riktigt. Det som är bra är bra, i det verkliga livet. Men här är ingenting bra. Här är mina mörka stunder som bara förökar sig och hotar att täcka hela mig likt ett svart ogenomträngligt täcke.
Allt det goda skuggas av det onda och jag vet inte hur jag ska vända det igen.
Solen skiner och det är varmt - Jag har konstant ont i huvudet sedan en vecka tillbaka.
Min bästa har tagit körkort - Min mamma ligger på sjukhus.
Min morfar har inte cancer - Min morfar är fortfarande oförklarligt sjuk.
Mo rún, máthair álainn.
Beo, beo, beo.
Beo arís.
Dé Luain
Jeudi
Vaknade med huvudvärk, kliande hals + öron, hosta och nysningar.
Nu har jag i princip bara huvudvärken kvar, men sjukanmälan är gjord och jag tror faktiskt att jag kan behöva försöka slappna av.
Iaf... Så är det.
Har inte hört något från eller om mamma ännu, men jag väntar på att Ronny ska ringa mig idag och säga hur det gick igår. Det är konstigt att inte kunna ringa henne själv. Väldigt konstigt.
Mercredi
Inatt sov jag ute hos mormor och morfar. Morfar har fortfarande inte fått veta någonting om vad de ska göra åt hans problem med gallan och levern. Han blir bara mindre och mindre. Jag vill inte att han ska bli så liten att han försvinner. Igår pratade vi om minnen och resor och han sa bara, utan att ens reflektera över det, att "det blir nog inga mer resor för mig". Det kändes i hjärtat vill jag lova. Mormor har dessutom blivit jätteförkyld stackarn, men hon var som mormor alltid är, frågade hela tiden om det är något jag vill ha eller något hon kunde göra, trots att jag hjälpte till som vanligt. Söta hon. Jag vill inte tänka på det men jag vet inte hur mormor skulle klara sig utan morfar. Det finns liksom inte att de inte skulle vara tillsammans. De har varit tillsammans sedan de var tonåringar och pussas fortfarande varje dag. Det är mitt idealäktenskap. Att trivas så bra med varandra efter mer än 50 år. Morfar har liksom hjälpt henne med så mycket, varit den starka och tagit hand om ekonomi och vem vet vad mer. Det var han som lärde henne köra bil när mamma och morbror var större. Det är han som baxar husvagnen på alla deras semestrar på västkusten. Det är han som fixar bilen. Ja, allt sånt. Mormor har jobbat och tagit hand om hemmet, morfar har jobbat och tagit hand om allt runt omkring. De är som en fungerande människa tillsammans.
Idag ska mamma läggas in på Mariestads sjukhus. Äntligen. Man vet att det inte står rätt till när man önskar och längtar efter att ens egen mor ska få lämna sitt hem och läggas i någon annans vård. Jag hoppas att de faktiskt inser nu att något inte står rätt till, eller att mycket inte står rätt till stämmer väl bättre. Att de inser det och att de faktiskt gör någonting åt det. Att de letar, jagar, gör allt vad de kan för att hjälpa henne. Jag älskar min mamma så mycket att det inte finns ord som kan beskriva det. Jag har fortfarande dåligt samvete för att jag inte åkte tillbaka till henne i helgen. Kanske kan jag åka och hälsa på henne på sjukhuset helgen som kommer istället. Jag är så fruktansvärt maktlös. Så mycket att det gör ont. Fast iofs gör det mesta ont nu för tiden.. Mitt hjärta, mitt huvud och hela min kropp värker. Jag vet inte hur jag ska kunna slappna av ordentligt. Igår låg jag hos mormor och morfar och läste hela kvällen. Gjorde inte en sak mer efter middagen och sånt. Ändå är jag helt slut idag. Hela kroppen är liksom varm. Inifrån, men inte febrig. Det är väl mest troligt att det är den värme som kommit nu som gör så här med mig och självklart stressen över min älskade och underbara familj. Jag har som ett mantra ibland när jag inte kan tänka något annat; jag får inte bli föräldralös vid 25, jag får inte bli föräldralös vid 25.
Det stjälper nog mig själv mer än det hjälper kanske.
Men så är det att vara jag.
Typ.
Lundi
Det känns som om varje beslut jag tar leder mig från dåligt till värre.
Förresten kom tårarna i samma sekund som jag lade huvudet på kudden igår. Roligt värre..
Dimanche
Varför är söndagar på samma sätt nästan varje vecka? Kanske för att man har tid att tänka på sånt som man har stoppat undan hela veckan.
Det är iaf ungefär det jag har gjort den här veckan, sedan jag kom hem från mamma. Det är en vecka sedan idag. Jag har inte velat tänka på det, inte låtsats om det. Ignorerat det. Så kommer söndagen och alla skuldkänslor eskalerar på samma gång. Speciellt när man fått veta saker som har hänt i helgen som man inte hade en aning om, eftersom man inte ens har ringt under sina lediga dagar. Jag har liksom tänkt att om det händer något eller om de orkar så ringer de mig. Men så kanske det inte är. En annan orsak till att jag inte ringt är att jag är rädd för vad jag får höra om jag ringer. Att jag inte orkar höra mer hur dåligt och jobbigt det är för mamma. Och då känner jag mig självisk och feg som inte ens klarar att höra sånt när jag sitter här så långt borta. Jag kämpar för att inte börja gråta eftersom jag måste gå och lägga mig strax. Det är ju jobb imorgon.
Summa summarum: Mamma väntar på att få läggas in på Mariestads sjukhus, morfar väntar dessutom på sina senaste provsvar och jag bävar inför en arbetsvecka som känns lika lätt som om Titanic skulle vila på mina axlar.
Livet är väl fantastiskt, inte sant..
Up to date
Sitter på jobbet och arbetsmoralen är på en all time low. Jag vill inte alls sitta här idag. Kassan hade varit skoj, men inte instängd i ett ensamt rum. Fast iof. Hellre skriva här än där massa folk springer och stör hela tiden. Kan ju inte säga att mitt temperament är det mildaste för tillfället.
I söndags skulle jag åka hem, men först ringde vi till sjukvårdsupplysningen och de sa åt oss att åka in till Skövdeakuten som de tydligen har sagt varje gång de har ringt tidigare. Jag försökte beställa en liggandetransport (läs ambulans) som skulle hämta mamma eftersom det är väldigt jobbigt för henne att åka bil men det var inte det lättaste när man inte har fått en diagnos som säger att hon inte kan åka bil. Men tillslut så gick de med på det. Ambulansen kom snabbare än beräknat, efter någon timme, och två män kom in och pratade med mamma och kollade blodtrycket och sånt. De föreslog att man inte skulle åka in alls, eftersom det var söndag kväll och på akuten får hon inte den hjälp hon behöver. Vi bestämde att stanna och ambulansmännen fixade en tid till mamma på vårdcentralen dagen efter. Jag fick åka hem trots allt, jag hade varit borta flera dagar från jobbet och hade dessutom en tid på diabetesmottagningen på måndagsmorgonen. Det var inte roligt att åka därifrån när ingenting blivit bättre, snarare sämre. Jag fick i alla fall skrivit ett brev till läkaren de skulle träffa dagen efter där jag beskrev min upplevelse hos mamma de där dagarna, mina önskningar för henne och det tog de med sig.
På måndagen åkte mamma och Ronny med sällskap av Ronnys syster till vårdcentralen i Gullspång och träffade läkaren som så många gånger innan inte velat tro på mamma. Så var fallet även denna gång och han hade tydligen blivit riktigt arg då mamma inte varit på datortomografi eller träffat psykiatriker eftersom hon var för dålig för detta. Han hade blivit så arg att han smällt igen dörren när han gick ut ur rummet.. Bra behandling av patienter det där. Får jag som jag vill så ska de anmäla honom och få honom bort från patienter helt och hållet.
Tillslut kom de överrens om att 2 psykiatriker kom hem till mamma samma eftermiddag varpå läkaren lovade att skriva en remiss för inläggning till Mariestad. Psykiatrikerna hade varit väldigt vänliga och de tyckte utan tvekan att min mamma minst borde läggas in för observation så dåligt som hon mår.
Läkaren gjorde som han lovat och skrev remissen, men nu säger han eller de på Mariestad att mamma inte kommer läggas in förrän i början på nästa vecka. I början på måste inte betyda måndag. Så nu måste de klara ytterligare en helg hemma utan någon som helst hjälp till hands.
Det känns fruktansvärt att man kan behandla någon så respektlöst och vägra lyssna när någon mår så dåligt att de inte vet om de orkar kämpa mer.
Nu känns det lite hoppfullt i och med att inläggningen faktiskt kommer ske och att de har lovat att göra en grundlig undersökning för att hitta något. Samtidigt är det minst 4 dagar till dess som ska klaras av hemma. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vet inte vad som är lättare.
Själv vill jag inte åka, det känns hemskt och jag har dåligt samvete över att ens tänka tanken, men jag känner som att jag inte har hunnit andas sedan jag åkte dit. Även om jag tog måndagen för att vila på så räckte det inte på långa vägar och min kropp är så spänd att om någon petar på mina muskler så skriker jag.
Jag har inte gråtit heller. Inte sedan förra tisdagen då mamma ringde. Några små tårar har kommit men gångerna kan räknas på ena handens fingrar och inte har det varit något som märkts efteråt.
Jag får lite panik över att åka dit igen och sitta fast i det huset som bara känns som sjukdom och lidande. Samtidigt är det inte jag som lider och det känns själviskt att inte åka utan stanna här och försöka hitta lite av det "normala".
Jag hittade det lite igår kväll. Jag sjöng för en kille som ska göra musiken till en reklamfilm och han hade hört bra saker om min sångröst. Han kom hem till mig och jag fick sjunga melodier i ungefär en timme. Efteråt var jag på så bra humör att jag inte ville gå och lägga mig. Det var en sån glädje att få en liten utmaning med sången att det fick mig att glömma allt annat för en stund. Det var första gången på över en vecka som jag kände mig innerligt glad.
Det är inte det allra viktigaste om jag inte får jobbet, även om det hade varit riktigt roligt, den där glädjen räcker nästan. Jag bara önskar att den suttit i tills idag.
Efter idag är jag ledig i 4 dagar. Jag vet att jag borde åka. Jag vet det. Jag kanske kan hjälpa till lite där borta. Samtidigt skriker mitt inre om att få träffa mina vänner. Att få göra vanliga saker. Att kanske gå ut, gå på bio. Igår ville jag köpa en mini-laptop, idag vill jag spendera tusenlappar på filmer, fastän jag köpte 4 till i förrgår (totalt 13 denna månaden nu). Jag VILL träffa Åsa och gå på hårdrockskväll med henne imorgon. Jag vill så desperat ut ur den här bubblan som det känns som om mitt är i.
Rädsla
Jag är rädd för att åka hem och vänta på ett telefonsamtal som kanske eller kanske inte kommer.
Jag är rädd för att stanna här och se hur dålig mamma är.
Jag är rädd för att komma hem till ingenting. Ensam. Själv.
Jag är rädd för att åka in till sjukhuset med mamma och återigen inte få någon hjälp.
Jag är rädd för att hon inte kommer kunna försöka.
Ja, jag är rädd.
Det hjälpte inte att det enda jag bad om inte kunde lovas om jag kommer hem. "Kanske".
Om det hade varit omvända situationer skulle jag t om stannat hemma från jobbet utan att frågan ens blivit ställd. Och jag orkar inte höra någon ifrågasätta mammas mående. För det är vad alla andra gör. Tyck vad du vill men säg ingenting sådant till mig. Det får mig att vilja skrika. Slå sönder.
Just nu vill jag slå sönder tusen saker, men jag får hålla allt inombords. För det är inte jag som är sjuk.
Det är den jag älskar mer än allt annat.
Det är min mamma.
Min enda familj.
Ro
Tillslut la vi på då hon inte klarade att få ordning på tankarna och kroppen längre, men jag skulle ringa på morgonen igen.
Halv 6 ringer min telefon och som om jag visste, så var jag redan halvvaken då. Mamma med andan i halsen bad mig åka till henne så fort jag kunde. Jag packade ihop det nödvändigaste och satt på bussen till Göteborg 50 minuter senare. Där fick jag köpt lite frukost och sen var det dryga 2 timmar tills närmsta station till mamma. Därifrån med bil till huset och strax efter 10 var jag framme och fick krama om henne för första gången sedan juldagen. Jag har varit här sedan dess och legat bredvid henne i sängen nästan hela tiden. Spelat och sjungit för henne på vårt gamla piano och ja. Bara varit här.
Jag frågade mamma när jag skulle åka hem och hon sa idag eller imorgon. Inte en chans att jag åker idag, nej nej. Även om det är svårt att höra henne må dåligt, att höra henne berätta om hur hon mår och det är som om hon pratar om en annan människa. För det kan väl inte vara min mamma hon pratar om? Nej.
Men det är det.
Jag har ett underligt lugn trots allt. En slags ro. Jag kommer aldrig vara redo eller beredd på att det värsta ska hända, men nu är jag i alla fall här. Jag får vara tillsammans med min älskade mamma, den som betyder mest för mig i hela världen. Den vars liv är mig kärare än mitt eget.
Jag vet inte hur det här kommer att sluta. Det känns inte lovande. Men hoppet är det sista som överger människan och jag hoppas och hoppas. Även om det är svårt att hoppas på motsatsen till något som man inte kan få in i sitt huvud kanske kan hända.
För det finns ju ingen värld som inte min mamma finns i.
Nej
En av de andra sekreterarna här på vårdcentralen kom nyss in här och sa att både hon och en till trivdes väldigt bra med mig och att de båda vill att jag ska få stanna här även efter min anställning tagit slut om det går att ordna med chefen. Först blev jag glad. Härligt att vet att de gillar mig. Även om det var lite ironiskt att jag just innan hon kom in satt och tittade både video och facebook.. Nästa tanke var att nu kan jag sluta kämpa.. Jag behöver inte försöka så mycket..
Men det gör jag ju. Jag måste kämpa minst lika mycket, om inte mer..
Jag får en obehagskänsla i kroppen bara jag skriver det.
Speciellt med tanke på att jag redan har ont i axlar, skuldror och ibland handlederna efter en dag på jobbet. Att jag känner mig febrig, varm och ohyggligt trött och vill mest bara hem och sova. Jag vaknar varje dag med ont i halsen och idag även huvudvärk som inte gett med sig sedan igår.
Jag trivs riktigt bra med de flesta i personalen här, men jag tror att det här pendlandet kommer ta knäcken på mig om inte kroppen gör det först.
Ibland tror jag inte att jag är gjord för att jobba så här. Men jag tror det är mer att jag inte är gjord för att inte ha något liv förutom på helgerna.
Det har alltid varit något som inte stått rätt till med mig. I kroppen, eller psyket, jag vet inte. Något som gör att jag inte orkar lika mycket som andra. Ända sedan jag var liten. Jag fick t om nästan gå om en termin i gymnasiet. Jag har klarat det så här långt. Men jag är livrädd för att samma sak ska hända mig som min mamma. Jag vill inte ha massor med problem som ingen kan få ordning på. Jag vill tåla saker, jag vill kunna äta vad jag vill, jag vill ha ett vanligt jäkla svenssonliv utan krämpor varenda dag. Det sistnämnda skeppet har visserligen seglat för länge sedan, men något måste jag väl kunna få?
Det känns som om jag inte kommer bli bättre än så här. Jag önskar så att det inte vore sant.
Ööh, jaha.
jag ska göra "audition" nästa tisdag, haha.
Sjunga för en gammal paralellklasskompis karl som ska göra reklammusik.
LOL!
Some people just can't take a hint..
Måndag
Ny vecka, nya tag?
Ja, kanske det.
Ny vecka, samma tag?
Stämmer nog bättre.
Nu är det en månad sedan jag började jobba på Hisingen. Det har gått fort även om jag måste säga att jag saknar mina människor. Att umgås. Helgerna försöker jag fylla så gott det går, men det är ju inte alltid det passar bara för att jag är ledig.
Det märks också att en del relationer rinner ut i sanden lättare än jag trodde var möjligt. När jag inte är den som hör av mig hela tiden så verkar det göra detsamma om man umgås eller inte. Det känns inte roligt alls. Var det värt så lite? Man kan ju faktiskt skicka ett sms och höra hur det går på det nya jobbet. Eller? Nä, jag ska inte vara den enda som jobbar för att en relation ska fungera.
Tur är att det finns andra människor som vill umgås med mig. I alla fall på helgen. Jag är väldigt glad att en viss en nu återuppstått från något år i tvåsamheten och vill spendera tid med gamla mig igen.
Jag vill inte skriva om saker som är ledsna idag. Just precis nu känner jag mig ganska.. blank. Intetsägande kanske stämmer. Jobbar för att hålla den delen av hjärnan avstängd. Att umgås med mina människor hjälper oftast, så det är lite kämpigt nu när det inte blir lika mycket av den varan.
