[äinjel]

Som nästan alltid. Det blir söndag och nästan allt känns värdelöst och hopplöst.
Jag har haft en bra helg. Faktiskt. Lite småpanik i fredags innan jag fick något att göra, men men.
Idag har också varit bra. Typ fram till att jag och Pillis kom tillbaka till hans lägenhet efter frukosten på Cactus.
Då kom det en liten känslovåg, som jag kunde hantera. Sen blev Lisebergsbesöket som var planerat till torsdag inställt.
Det kanske låter löjligt, men jag hade sett så mycket fram emot det. Att få komma iväg, göra något jätteroligt. Det blir typ det enda jag kommer göra i sommar.. Och jag vill komma iväg Nu.
Jag vill härifrån, bort, nu.
Det blev mycket jobbigare efter det, när man inser att man inte har en jävla aning om vad man ska hitta på på midsommar heller. Och folk hör av sig till mig som att det är Mitt ansvar att fixa något och dra ihop folk. Fuck off, gör något själva för en gångs skull! Jag är trött på att känna att jag tvingar mig på folk. Ring Mig för en gångs skull. Fixa en fest och bjud in mig, för att ni vill ha mitt sällskap.
Eller så ska jag fatta piken och inse att ni inte vill umgås med mig om jag inte fixar en fest, som jag alltid gör. Att ni ser min lägenhet som ett perfekt ställe att träffa folk som man gärna umgås med men inte bjudit hem till sig själv än. För sen blir det så. Ni börjar umgås med varandra istället och "glömmer bort" mig. Glömmer att ringa när ni för en gångs skull har fest. Glömmer bort att jag finns och kanske också vill se på film någon gång..

Nej, jag kanske ska sluta nu.

Ja, jag är arg.
Och ledsen.
Framför allt; besviken.
Jag verkar ju inte betyda något alls.