[äinjel]

Helgen är över. Ja, nästan ialla fall.

Jag fick mig en, vadskamankalladet, tankeställare kanske, när jag hade väckts av telefonens genomträngande singnaler och berättat för Åsa var hennes syster borde befinna sig någonstans.
Vem är orolig för mig? Inte nån.
Vem ringer runt halva, eller hela, stan om jag inte kommer hem på natten? Inte en själ.
Hur lång tid skulle det ändå ta om jag försvann innan någon insåg att jag faktiskt vore borta? För lång tid.
Okej, mamma kanske oroar sig, men hon bor så långt borta så hon kan liksom inte göra någonting även om det skulle behövas.
Dessutom har jag klippt navelsträngen för jättelängesen och hon har liksom inte haft någon talan på samma långa tid om vad jag gör med mitt liv.
*
Flera stunder senare är det tårdroppar på mitt skrivbord, näsan rinner och ögonen är blöta..
Jag känner mig så fruktansvärt ensam..
Jag dör om du dör.