Tankebrus
Är det inte tragiskt att vi människor bara lever på helgerna?
Under veckorna orkar man inte göra något större, utan det blir hem, laga mat, fixa lunchlåda, tvätta/städa, göra läxor, titta på 21.00-serierna/filmerna och sova efter skolan/jobbet. Så är det fyra dagar i veckan. Ofta fem.
Sen kommer helgen.
Då ska det supas, gås på bio, fika med alla man känner, äta ute, bowla, gå på teater/musikal/opera, laga lyxmiddag, mysa med kärestan om sådan finns och tusen andra saker som man inte kan tänkas göras på en av våra så trista och gråa vardagar.
Vad är det för liv? Egentligen?
Usch, sitter jag här och säger, men jag är inte bättre själv..
Ska man behöva ändra på slentrian? Nej, det kan man inte tänka sig heller.
Vilket för mig till nästa ämne.
Människor klagar enormt mycket! Jag märker det varje dag.
Alltid finns det något att klaga på. Som jag, här och nu, klagar på att människor klagar.
Men gör man något åt det man klagar på? Nej!
Försöker man ändra sin budget när man har för lite pengar kvar i mitten av månaden? Nej. Kan man tänka sig att prata med lärarna om schemat är dåligt? Mycket tveksamt, men om alla är med så kan det nog gå. Drar bilen för mycket bensin? Byt ut den! Klaga inte på hur mycket du lägger på't. Ta bussen om du pendlar varje dag. (Nej, jag vet att det inte går för alla, men många kunde göra det. Jag kommer undan bra mycket billigare med busskort än om jag hade kört.)
Nej, människor är alldeles för konflikträdda (inklusive undertecknad).
Hur många har inte fått in en tallrik med mat som inte varit bra nog, men ätit den ändå "för att inte ställa till med så mycket besvär". Tänk om servitören skulle säga emot dig! Nej, det vore ju världens undergång.. Tänk så här istället; kocken kanske ändrar något litet i rätten, vilket gör att den blir en succé och restaurangen blir den hetaste i stan! Allt eftersom du vågade säga till honom att det var något fel. Ja, jag vet. Sannolikheten är lika med noll, men ändå.
Att ändra sig, att börja säga ifrån, är ju för ens eget bästa och för att man ska få en bättre kvalité i livet.
Det är vi väl alla värda?
Under veckorna orkar man inte göra något större, utan det blir hem, laga mat, fixa lunchlåda, tvätta/städa, göra läxor, titta på 21.00-serierna/filmerna och sova efter skolan/jobbet. Så är det fyra dagar i veckan. Ofta fem.
Sen kommer helgen.
Då ska det supas, gås på bio, fika med alla man känner, äta ute, bowla, gå på teater/musikal/opera, laga lyxmiddag, mysa med kärestan om sådan finns och tusen andra saker som man inte kan tänkas göras på en av våra så trista och gråa vardagar.
Vad är det för liv? Egentligen?
Usch, sitter jag här och säger, men jag är inte bättre själv..
Ska man behöva ändra på slentrian? Nej, det kan man inte tänka sig heller.
Vilket för mig till nästa ämne.
Människor klagar enormt mycket! Jag märker det varje dag.
Alltid finns det något att klaga på. Som jag, här och nu, klagar på att människor klagar.
Men gör man något åt det man klagar på? Nej!
Försöker man ändra sin budget när man har för lite pengar kvar i mitten av månaden? Nej. Kan man tänka sig att prata med lärarna om schemat är dåligt? Mycket tveksamt, men om alla är med så kan det nog gå. Drar bilen för mycket bensin? Byt ut den! Klaga inte på hur mycket du lägger på't. Ta bussen om du pendlar varje dag. (Nej, jag vet att det inte går för alla, men många kunde göra det. Jag kommer undan bra mycket billigare med busskort än om jag hade kört.)
Nej, människor är alldeles för konflikträdda (inklusive undertecknad).
Hur många har inte fått in en tallrik med mat som inte varit bra nog, men ätit den ändå "för att inte ställa till med så mycket besvär". Tänk om servitören skulle säga emot dig! Nej, det vore ju världens undergång.. Tänk så här istället; kocken kanske ändrar något litet i rätten, vilket gör att den blir en succé och restaurangen blir den hetaste i stan! Allt eftersom du vågade säga till honom att det var något fel. Ja, jag vet. Sannolikheten är lika med noll, men ändå.
Att ändra sig, att börja säga ifrån, är ju för ens eget bästa och för att man ska få en bättre kvalité i livet.
Det är vi väl alla värda?
Reflektioner
Trackback
