[äinjel]

..it ain't easy.

Du har varit längst fram i min tankelob ett tag nu, och det är inte lätt att inse saker man inte vill inse.
Sanningen har verkligen stirrat mig i ansiktet. Du har till och med sagt den till mig, men jag har varit så uppenbart blind att jag själv borde insett att jag varit blind för länge sedan.
Jag vill inte ens skriva ut det du sa och alla de tecken jag borde ha lyssnat på här, för jag känner mig som en idiot.
Jag känner mig dessutom fruktansvärt patetisk, då jag trodde att du ville ha mig när ingen annan ville ha mig. Men du ville bara ha någon.
Vilket betyder att ingen vill ha mig.
"Just nu" var det någon som sa.
Men 'just nu' har varit väldigt, väldigt länge.
Inte ens fem i två på en lördagskväll.
Visserligen vill inte jag ha någon bara för det, men ändå. Uppskattning, hur slaskig den än är, är musik i mångas öron. Så även i mina.

Jag minns...
till min(a) vän(ner) : Gud, så söt du är! Verkligen den sötaste på hela stället!
till mig : Och du har en fin sminkning/fina skor/snygga örhängen

1: vilka ska med då?
2: jag och namn, namn.
1: kommer inte hon då.. hennes kompis; den där söta? (henne = jag) om den söta kommer, kommer jag.

Jag kan inte hjälpa det.
Det känns. Även om jag faktiskt blir lite glad för mina vänners skull (helt ärligt). Men det känns att aldrig vara "den söta", snygga eller den någon frågar efter om man ska på fest.
Precis som på trägårn den där kvällen. En av, vad jag trodde var, mina bra vänner sårar mig utan att ens tänka efter. Det enda han har gjort är att såra mig, men jag är för jävla DUM i huvudet för att fatta att han bara umgicks med mig för att träffa mina snygga/söta vänner. Jag vill Slå mig själv i huvudet för att jag är så dum. Jag blir arg bara jag tänker på det. Samtidigt blir jag ledsen, för jag trodde verkligen jag betydde något. Men allt jag var, var någon som var nödvändig tills hon inte behövdes längre.
Nästa gång tänker jag inte göra ett skit.
Om det ens blir en nästa gång, vilket jag betvivlar.
Fitta!
Jag vill slå honom i hans äckliga huvud med en hammare innan jag använder den på mig själv för att glömma att han ens existerar..

Nej det är bara tankar. Jag skulle aldrig göra något sådant mot någon. OCH jag skulle aldrig såra någon så som jag har blivit sårad. Inte om jag visste, som han visste. Nej, aldrig någonsin. Äckelmänniska.

Jag bara spyr nu. Ord. Ilska.

Jag vill ha något att slå på.
Mamma sa alltid till mig att slå i sängen eller en kudde om jag är så arg. Men det fungerar inte.
Sängen eller kudden går inte sönder.
Den krossas inte under mina händer, och den gör ingen skada på mig. Nej, det fungerar inte.
Jag skriver istället. Spänner mina händer för att inte slå i tangentbordet. Det är bara onödigt, jag kan inte använda datorn om det går sönder och det vore hemskt.

Jag borde kanske gå och prata med någon.
Men jag vill inte prata med en kurator eller psykolog igen. Det enda dom pratar om är barndomen och jobb osv.
Jag vill bara spy ur mig allt. Verkligen allt. För en gångs skull.

Allt som handlar om hur jag mår..
Om mamma.
Om pappa.
Om alla sjukdomar.
Om fettet.
Om pojkar/män.
Om Idioter.
Om allt det där jag inte ens kan berätta för mina närmaste.

Men jag får aldrig chansen. Dom avbryter mig och börjar fråga frågor och då låser jag mig.
Det känns som om jag aldrig får säga mitt.

Och även om jag skulle kunna göra det, så är det ingen som kan förstå.

Visst, jag kan berätta om min mamma och hur hon med stor sannolikhet kommer dö innan jag fyllt 30.
Hur fan ska någon kunna relatera till det? Va?
Mamma är min närmaste människa i hela världen. Och det som orsakar mig mest smärta, den största smärta jag någonsin känt, kan jag inte prata med henne om.
Och om jag försöker berätta om hur hon är sjuk för någon som inte känner henne lika väl som jag gör så förstår dom inte. Min mamma är inte "vanligt sjuk" som andra människor. Min mamma har inte cancer. Hon har inte någon hjärtsjukdom eller något annat som man kan "ta" på. Hon är sjuk för att hennes kropp, av någon anledning, inte klarar av att hantera sina organ, hormoner och livet.
Hur hanterar man det? Som utomstående? Förmodligen får personen som läser det ändå fel uppfattning. Jag kan inte förklara det.
Min mamma är elallergiker. Hon blir sjuk om hon utsätts för för mycket elektricitet och strålning.
Hon kan alltså inte ligga inne på ett sjukhus, där dom kunde ha henne under observation och kanske laga det som kanske är sönder i henne, eller tillföra det som saknas, eller ta bort det som det finns för mycket av, eller vad det nu är som behövs göras...

Ja.. om någon har orkat läsa allt detta blir jag förvånad.. För vem orkar bry sig om någon annans skitliv.

Jag har, vilket är smärtsamt uppenbart, för mycket tid till att tänka här hemma i min ensamhet..
Nu går jag..
Med ett splittrat hjärta och gråten i halsen.