[äinjel]

Jag satt här igår och tänka tillbaka på gamla tider.
För tre-fyra år sen, strax innan jag fick min första pojkvän.
Försökte minnas hur det var att vara så kär och när allt var spännande.
Jag försökte minnas hur det är att ha någon som älskar en lika mycket som man själv älskar den..
Men jag minns inte...
Jag vet hur det känns att ligga i någons armar, jag vet hur det är att bli kysst osv. osv.
Men jag minns inte hur det är att bli omhållen av den person som är viktigast i mitt liv, den person som betyder mest på hela planeten, i hela universum. Jag minns inte hur det känns när någon tar mitt ansikte mellan sina händer, tittar mig i ögonen med all den kärlek en människa kan uppbringa och sedan kysser mig med en mjukhet, ömhet och känsla som gör att jag glömmer tid och rum och vill stanna kvar i det ögonblicket för alltid.
Jag vet att jag har varit med om det. Jag kan se det framför mig, men jag kan inte minnas känslan..
Och det känns verkligen för jävligt.
Det känns som om "that was it" för mig. Jag kommer aldrig få känna så igen.. För vem i hela världen skulle kunna känna så för mig. Förutom han då, men det var för länge sen och det kastade jag som förra årets sopor. Dumhuvud.
Visst, jag blir förälskad ibland. Och det är både skönt och jobbigt.
Skönt att ha någon att tänka på, men jobbigt, när jag vet att det aldrig kommer bli något mer än sex. Om en det.
Förmodligen inte det heller. Och OM, ja då är det på fyllan..
Jag kan inte se en framtid för mig själv.
Och jag kan inte minnas det förflutna.
Life just keeps on giving....