[äinjel]

Den här dagen blev inte alls som jag hade tänkt. Inte någonstans..
Tur att P fanns ikväll. Om än bara via en envist strålande skärm.

Idag har jag verkligen känt mig övergiven. Eller ja, ikväll mest.
Skulle gått ut, blev inte så, vilket jag fick veta halv tio när jag var färdig och lycklig över att få gå ut och träffa människor igen. Har ju varit instängd i min lägenhet med en elak hals sedan i onsdags utan att träffa någon, så ikväll skulle bli min färd ut i vänners sällskap igen. Försökte nästan desperat få tag på mina två närmaste som jag trodde kanske skulle gå ut idag, men ingen svarade någonstans. Förtvivlan.
Jag vill inte vara ensam.
Lyssnade på ledsen musik och kände mig ensam och grät en stund innan jag skrev till P. Vi pratar inte så ofta längre, men han finns i mina tankar. Pratade om allt och ingenting, länge och väl. Fram till nu i princip. Skickade musik fram och tillbaka och han fick mig på bättre humör igen. Det finns nästan inget så värdefullt som en vän som får en att le när man bara vill gömma sig i mörkret. Top 5 av livets viktigaste och värdefullaste gåvor..

Det är inte som om det är första gången jag blivit övergiven så här. Och det är väl till viss del mitt eget fel, men jag sa att det var okej. Vad ska man annars säga? "Nej, jag vill att ni kommer hit och umgås med mig fastän ni varken vill eller orkar!" Inte direkt.. Vem vill umgås med någon som inte vill umgås med en..?
Men i alla fall.. Idag har varit en sån där dag. Folk har inte svarat när jag har hört av mig. Allra minst de jag verkligen ville ha tag på. Då känns det inte så bra.
Om det varit en vanlig vecka hade det nog gått lättare, men nu har jag varit ensam och isolerad så länge..
Jag är ett flockdjur. Oftast. Fast inte alltid. Komplicerat..
Jag är människa.

Лена betyder Lena på ryska.
Jag vill fortfarande lära mig det språket.

Jaja, det blir nog bra.
Vem bryr sig?
Nej, tänkte väl det.

Hej då.