[äinjel]

Det är svårt att förklara hur det är att höra röster i huvudet hela arbetsdagarna. Man blir lite knäppare än vanligt skulle jag tro. Och man blir nog tröttare än på andra kontorsjobb också gissar jag. Då kan man ju faktiskt göra pappersarbete när man inte tar emot kunder eller pratar med medarbetare.
Här är det inte så.
Här hör man alltid röster. Antingen läkarnas röster i lurarna som säger vad man ska skriva i okända människors journaler, eller kollegornas röster när de diskuterar hur jobbig den där läkaren är som pratar med mikrofonen i halsen, eller när man tar emot patienter i luckan som ska betala eller fråga hur lång väntetiden är eftersom de har suttit och väntat i 1-2 timmar nu. I fikarummet är det så klart aldrig tyst heller. Men vem hade trott det i ett sånt här yrke!
Det är inte konstigt att man är helt slut när arbetsdagen är över. Oftast vill jag då bara hem till mig lilla lägenhet, krypa ner under täcket och gömma mig för alla människor som aldrig håller tyst.

Så är det när jag jobbat. Men de få dagar jag är ledig känner jag mig ensammast i världen om jag inte får träffa någon. Ja, någon jag känner då så klart. Någon jag tycker om. För när jag för en gångs skull är ledig så inser jag att jag inte träffat en vän på en hel vecka. Och det är inte okej.
Samtidigt vill jag bara slappa på lediga dagar. Ligga kvar i sängen eller eventuellt förflytta mig till soffan och läsa en god bok eller se nån film och vara vila mig.

Det är knepigt att vara så kluven. Jag är så trött hela tiden samtidigt som jag vill så mycket.
Fast jobb på Akuten? Inte om jag verkligen inte måste..