[äinjel]

Idag har varit en sån där dag. En hemsk dag. En sån man lika gärna kunde spolat förbi.

Det började med att jag vaknade svintrött med halsont och huvudvärk. Dessutom hade jag ont i högerfoten, vilket jag kände när jag började gå runt här hemma. Jag slöade till på morgonen vilket resulterade i att jag fick stressa på mig ansiktet och kläderna. Tog mina nya ballerina på mig (de som inte är på bild här nedanför), det skulle ju vara uppehåll idag. På vägen ner i trappan tappar jag fotfästet och ramlar framåt och slår i betonggolvet. Tack gode Gud att det bara var två trappsteg kvar till våningsplanet. Slår inte sönder mig, men det gör ont i kroppen. Även i vänster fot nu.
Här var jag en millisekund från att vända och gå hem igen, men skam den som ger sig..?
Väl utanför porten går jag på riktigt i skorna och känner att de inte riktigt sitter som de ska. Tydligen måste man ha en meter långa fötter när de är breda.. Det är jätteroligt att gå i ballerina som flip-flops... Inte.
Jag hann iaf med bussen. Känner hur huvudvärken kommer tillbaka med större kraft och det är inte långt till tårar, men jag lyckas hålla mig. Väl framme på jobbet ska jag byta om och när kläderna är av upptäcker jag att det inte finns jobbyxor kvar i mitt omklädningsrum. På med skiten igen och in i andra rummet och tillbaka för att upprepa hela proceduren.
Jobbet gick relativt smärtfritt fram tills efter lunch (förutom att jag höll på att somna ett par gånger innan fikarasten) då jag tydligen lämnade kvar hjärnan med matresterna i komposten.
Allt gick fel. Och när jag äntligen trodde att nåt hade gått bra upptäckte någon av mina kollegor att så där skulle det inte alls vara! Jag tror jag skapade mer jobb än jag jobbade undan. Huvudvärken kom återigen tillbaka, men nu i form av en osynlig träpåk som slog mig i bakhuvudet i jämn takt.
En kvart efter dagens egentliga slut fick jag äntligen loggat ut mig från jobbet och gå och byta om för att gå ner till stan och ta bussen hem. På med ballerina-flipflop-skorna! Jag tror inte det tog mer än 1 minut så började jag känna en välbekand svidande smärta på hälarna. Skoskav.. Tog mig ända ner till bussen och grinade nog rätt illa, folk tittade konstigt på mig där jag gick med byxorna mellan hälarna och skorna. Sitta på bussen, vilken frihet för fötterna! Frihetenskänslan var kortvarig för hur skönt det än var att sitta ner och slippa skavande skor så var jag tröttare än tröttast och somnade nästan. Allt jag ville var att komma hem. Vad händer då?
Ett Tåg! Ett jäkla TÅG, som självklart kom från "fel" håll, vilket resulterade i längre väntan i en sövande varm buss med skrikande ungar. De skrikande ungarna förökade sig och fanns även utanför min port när mina ömmande fötter tagit mig så långt.
Jag kom hem tillslut, helt utpumpad och med en stark vilja att bara dö i sängen och glömma att den här dagen ens existerat.

Grädden på moset är, att det känns som om vissa "ordinarie" på jobbet är ganska avigt inställda till mig. Och det märks.
Whoptido....