"Vanlig"
Att känna sig vanlig är ingen bra känsla tycker jag.
När jag känner mig vanlig är det lika dant som att känna sig tråkig, medioker, en i mängden. Javisst, ibland är det faktiskt skönt att kunna vara osynlig, men oftast inte.
Jag vill kunna vara den där som man lägger märke till. Som "äger" ett rum när hon går in i det.
Någon som har självförtroende nog att inte bry sig tillräckligt mycket om en sné blick för att tänka vad det är för fel på en själv.
För det är ju inte mig det i sådana fall är fel på, utan människan med den snea blicken som inte trivs tillräckligt i sig själv för att kunna ge någon annan lite positiv feedback.
Tänk att bara kunna få den blicken och tycka synd om den andra människan istället för att gå in på dass för att försöka se vad som är fel i spegeln. Och självklart hittar man ingenting där, eftersom man ser precis likadan ut som man gjorde när man nöjd med sitt utseende gick hemifrån samma dag.
Varför tar man åt sig tusen gånger mer när någon säger något elakt än när man får höra något vänligt?
Jag har blivit komplimerad (is that a word?) några gånger som verkligen gjort mig oerhört glad och jag har kunnat tänka på det och le i flera veckor innan det förlorat sin glans.
Men elaka ord, sagda av en komplett främling, kan jag minnas i år, decennier. Kanske resten av livet.
Varför är det så?
Jag hörde något någonstans om att människor vill vara olyckliga. Och jag tror ibland att det är så. Jag är inte lycklig. jag tror aldrig jag kommer bli komplett lycklig. Jag tror inte ens det finns något sådant. För även om en, två eller tre delar av livet går perfekt, så är det ändå alltid en liten eller stor del som går åt motsatt håll. Och den lilla fjärde, femte eller åttondelen påverkar alla de andra delarna så mycket så lyckokänslan falnar.
Detta var bara tankar, funderingar och idéer som far runt i mitt huvud. Och det är ju just sådant bloggen är här för. Sen om någon skulle ramla över den och ha svaret på alla mina frågor.. Ja det är bara ett körsbär på rotmoset!
När jag känner mig vanlig är det lika dant som att känna sig tråkig, medioker, en i mängden. Javisst, ibland är det faktiskt skönt att kunna vara osynlig, men oftast inte.
Jag vill kunna vara den där som man lägger märke till. Som "äger" ett rum när hon går in i det.
Någon som har självförtroende nog att inte bry sig tillräckligt mycket om en sné blick för att tänka vad det är för fel på en själv.
För det är ju inte mig det i sådana fall är fel på, utan människan med den snea blicken som inte trivs tillräckligt i sig själv för att kunna ge någon annan lite positiv feedback.
Tänk att bara kunna få den blicken och tycka synd om den andra människan istället för att gå in på dass för att försöka se vad som är fel i spegeln. Och självklart hittar man ingenting där, eftersom man ser precis likadan ut som man gjorde när man nöjd med sitt utseende gick hemifrån samma dag.
Varför tar man åt sig tusen gånger mer när någon säger något elakt än när man får höra något vänligt?
Jag har blivit komplimerad (is that a word?) några gånger som verkligen gjort mig oerhört glad och jag har kunnat tänka på det och le i flera veckor innan det förlorat sin glans.
Men elaka ord, sagda av en komplett främling, kan jag minnas i år, decennier. Kanske resten av livet.
Varför är det så?
Jag hörde något någonstans om att människor vill vara olyckliga. Och jag tror ibland att det är så. Jag är inte lycklig. jag tror aldrig jag kommer bli komplett lycklig. Jag tror inte ens det finns något sådant. För även om en, två eller tre delar av livet går perfekt, så är det ändå alltid en liten eller stor del som går åt motsatt håll. Och den lilla fjärde, femte eller åttondelen påverkar alla de andra delarna så mycket så lyckokänslan falnar.
Detta var bara tankar, funderingar och idéer som far runt i mitt huvud. Och det är ju just sådant bloggen är här för. Sen om någon skulle ramla över den och ha svaret på alla mina frågor.. Ja det är bara ett körsbär på rotmoset!
Reflektioner
Trackback
