Halva jag.
När jag berättar för någon om min pappa, får jag nästan alltid frågan;
"Men tror du inte det var bättre så här, än om han hade dött senare när du träffat honom?"
Förr trodde jag det ibland, eller kanske ville jag bara tro det.
För kan någon allvarligt säga att man hellre aldrig träffat någon av sina föräldrar?
Aldrig legat i deras famn som nyfödda, aldrig hört dem säga ens namn, aldrig sett årens spår i deras ansikten.
Verkligen aldrig. Någonsin..
Jag har inte ens en bild på oss två.
Mig och min pappa.
Halva mig får jag aldrig träffa.
Aldrig lära känna.
Aldrig ta farväl av.
"Men tror du inte det var bättre så här, än om han hade dött senare när du träffat honom?"
Förr trodde jag det ibland, eller kanske ville jag bara tro det.
För kan någon allvarligt säga att man hellre aldrig träffat någon av sina föräldrar?
Aldrig legat i deras famn som nyfödda, aldrig hört dem säga ens namn, aldrig sett årens spår i deras ansikten.
Verkligen aldrig. Någonsin..
Jag har inte ens en bild på oss två.
Mig och min pappa.
Halva mig får jag aldrig träffa.
Aldrig lära känna.
Aldrig ta farväl av.
Så nej, det är inte bättre så här.
Hade han dött idag hade jag vetat vem han var, vem jag är, att vi upplevt saker tillsammans, att han skällt på mig, att jag skrikit åt honom. Att han älskade mig och att jag älskar honom.
Nu är det bara ett stort tomrum som ingen någonsin kan fylla.
Hade han dött idag hade jag vetat vem han var, vem jag är, att vi upplevt saker tillsammans, att han skällt på mig, att jag skrikit åt honom. Att han älskade mig och att jag älskar honom.
Nu är det bara ett stort tomrum som ingen någonsin kan fylla.
Reflektioner
pline
kramar
Trackback
