[äinjel]

Jag sitter på praktiken (som tur är ensam i ett rum, för tillfället) och känner gråten klumpa sig i halsen. Det sticker till i näsan och ögonen känns varma och onda. En dov molande känsla i bakhuvudet och onda axlar. Ryggen känns som ett S och benen lite domniga, trötta.

Det känns som om jag är i ett töcken. Jag har varit där sedan igår. En plats mellan medvetande och omedvetande. Det är svårt att sätta ord på, men det är en ganska läskig känsla. Det är lite som när man läser en bok och fastnar på en mening. Man läser den flera gånger men den går liksom aldrig in. Man tar inte till sig vad som står där. Så känns det ungefär.

Någon sa att det är ett bra ställe att vara på, för då bearbetar hjärnan saker. Men jag vill inte vara där. Det känns inte bra.

Inatt har jag sovit på hovhult hos Greniz. Jag ville inte alls det.
Jag vill det fortfarande inte.
Han är jättesnäll som tar in mig och så, verkligen. Men jag vill hem.
Jag vill sova i min säng, äta frukost i mitt hem och leva som för bara ett par dagar sedan.
Jag har byggt upp mitt hem under flera år nu och det känns som om det tagits ifrån mig.

(Och nej, det är inte "bara" därför jag är här just nu. Men det var detta som fick bägaren att rinna över.)

Jag vill gråta tills jag inte kan andas.
Men jag vågar inte själv.