lacrima diu, lacrima noctis

Jag orkar inte mer.
Hur kan man bryta ihop av bara ett ord.
Visserligen upprepat efter varje gång man frågat..

Att det sista som överger en är hoppet är verkligen sant. Det spelar ingen roll hur mycket man försöker intala sig att det inte kommer bli som man hoppats så blir man ändå besviken när det visar sig vara sant.
Jag hoppas mycket mer än jag tror. Det jobbiga är att då blir fallet så mycket hårdare.
Gör mycket mer ont.

Ensamhet är underbart och fruktansvärt.



Mamma, jag älskar dig så det gör ont.

Reflektioner

Share your thoughts:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0