I detta nu..
känns det som om jag fått två stenhårda örfilar över vardera kinden och en rivningskula i full fart i magen.
Jag måste undermedvetet ha låsats som om jag kunde leva i min lilla "lyckliga" jag har fått jobb-bubbla och att allt skulle ordna sig när väl en sak gjort det. Men i helvete heller.
Aldrig någonsin kommer allt vara bra. Det finns inte i denna värld att alla bitar skulle falla på plats i det här fanskapet som kallas mitt liv.
Nej du Lena. Du får inte vara glad för länge över något som faktiskt för tillfället går bra. Det går ju inte. För då kanske du skulle kunna börja tro att det kan vara så, på riktigt. Att saker och ting kan vara bra. På riktigt. Och inte vara på låtsas för en stund.
Det som löser sig och fungerar bra, det kan heller aldrig vara det som är viktigast för dig. Nej för fan. Det allra viktigaste i ditt liv, det är det som ska gå illa. Det är det som inte ska få bli helt. Det är det som inte ska få laga sig. Det är det som istället för att bli bättre bara ska bli sämre och sämre tills du nästan inte står ut längre. Och vad som händer då, det får du reda på när det är dags.
Och ensam ska du vara. Ja just det. Din bästa vän i hela världen, den som stått dig bi, som du levt med och som du älskar mer än allt annat. Det är den som far illa. Den som inte klarar mycket. Den som har en svag kropp. Den som ringer och låter nästan lite pigg på rösten men som säger att det är väldigt jobbigt just nu och att enda anledningen till att det ringdes alls var för att det just i den stunden var lite lättare. Den som du vill träffa mest av allt, som du vill hålla om. Som du vill ska hålla om dig. Som du gråter för bara genom att tänka på hur skört allting är. Den som på din förfrågan är inte klarar av att träffa dig eftersom det är så jobbigt just nu. Som inte vet när det kan bli bättre. Om det bli bättre. Som du inte träffat sedan jul. Som du saknar så det känns som om du ska implodera och explodera och krasas i bitar på en och samma gång.
Jag måste undermedvetet ha låsats som om jag kunde leva i min lilla "lyckliga" jag har fått jobb-bubbla och att allt skulle ordna sig när väl en sak gjort det. Men i helvete heller.
Aldrig någonsin kommer allt vara bra. Det finns inte i denna värld att alla bitar skulle falla på plats i det här fanskapet som kallas mitt liv.
Nej du Lena. Du får inte vara glad för länge över något som faktiskt för tillfället går bra. Det går ju inte. För då kanske du skulle kunna börja tro att det kan vara så, på riktigt. Att saker och ting kan vara bra. På riktigt. Och inte vara på låtsas för en stund.
Det som löser sig och fungerar bra, det kan heller aldrig vara det som är viktigast för dig. Nej för fan. Det allra viktigaste i ditt liv, det är det som ska gå illa. Det är det som inte ska få bli helt. Det är det som inte ska få laga sig. Det är det som istället för att bli bättre bara ska bli sämre och sämre tills du nästan inte står ut längre. Och vad som händer då, det får du reda på när det är dags.
Och ensam ska du vara. Ja just det. Din bästa vän i hela världen, den som stått dig bi, som du levt med och som du älskar mer än allt annat. Det är den som far illa. Den som inte klarar mycket. Den som har en svag kropp. Den som ringer och låter nästan lite pigg på rösten men som säger att det är väldigt jobbigt just nu och att enda anledningen till att det ringdes alls var för att det just i den stunden var lite lättare. Den som du vill träffa mest av allt, som du vill hålla om. Som du vill ska hålla om dig. Som du gråter för bara genom att tänka på hur skört allting är. Den som på din förfrågan är inte klarar av att träffa dig eftersom det är så jobbigt just nu. Som inte vet när det kan bli bättre. Om det bli bättre. Som du inte träffat sedan jul. Som du saknar så det känns som om du ska implodera och explodera och krasas i bitar på en och samma gång.
Reflektioner
Trackback
