[äinjel]

Det är fantastiskt hur minnet fungerar, vad som kan utlösa en flod av minnen som man har jobbat i flera år med att gräva ner i sin mest avlägsna del av hjärnan.. 9 av 10 gånger är det ju ett tråkigt minne. Ett man gärna hade varit utan. Ibland kan det som tur är vara ett glatt minne av en härlig tid.
Det kan t ex handla om en person som skadat dig och som du förlåtit och träffar varje dag utan att tänka på det som hänt. Men så kommer en doft, ett ord, en låt som är så associerad med den händelsen att du inte kan göra annat än att gå igenom det, ännu en gång, i dina minnen.

Som säker är uppenbart så hände detta just mig. Jag stod i badrummet och gjorde mig iordning och så spelar Spotify en låt som jag vanligtvis brukar kunna lyssna på, även om den hör till en ledsen tid i mitt liv. Idag kom allt fram igen. Alla ledsna stunder, alla tankar, alla känslor. Det var som om jag såg mig själv i en film. Jag var utanför och tittade på. För det var liksom så det var, som en dålig film. Sånt som inte riktigt händer på riktigt. Men det gjorde det då och det gör fortfarande ont, även om jag förlåtit alla inblandade och vanligtvis inte har några problem att umgås utan att det gör väldigt ont.

Det här är säkert jätteluddigt för vem som än läser det, men jag vill inte berätta om just detta. Det är inte aktuellt och inte orsaken till att jag skriver, jag vill mest få fram det här med minnet.

Att minnet är en otrolig sak.