[äinjel]

Den här drömmen handlar om mig och en man, lovad till någon annan.
(Jag kanske kan ha utvecklat den lite mer än bara från minnet, men the basics are the same.)

Han och jag satt vid ett picknickbord, ett sånt med två sittbänkar och ett bord som sitter ihop, nära en lägereld en ljummen sommarkväll. Stranden var inte långt borta och det var väldigt mysigt med ljuslyktor och ett litet tak över lägerplatsen med ljud från det mörka havet i närheten.
Vi satt mitt emot varandra och pratade, log och åt olika små chokladbitar med annorlunda goda fyllningar inuti. De var inslagna i papper och vi öppnade en efter en och delade på innehållet. Favoriter hittades och vi föll båda för samma sort, en mörk mjölkchoklad med fyllning som den i biskvier och med små daimkulor i.
Alldeles bredvid bordet fanns det en hög med olika sorters kuddar som vi efter några timmar satte oss på då bänken inte var allt för bekväm längre. Det var mörkt nu och ljuset från lågorna dansade över hans vackra ansikte och gjorde att hans hud verkade gyllene intill hans svarta hår. Jag kunde inte sluta titta på honom och jag såg i hans blick att han kände detsamma för mig. Så vi satt där länge, bara tittade på varandra och log.
Ord var inte viktiga, de behövde inte uttalas. Elektriciteten mellan oss var så stark att den kändes genom hela min kropp, som om alla mina sinnen var uppvridna till högsta känslighet. För en liten sekund blev jag osäker och försökte komma på något att säga, men insåg sen igen att inga ord behövde sägas.
Efter ett par minuter, eller några timmar, jag vet inte vilket, fick han en okynnig glimt i ögat och sa att det nog var dags för lite mer av den choklad som vi båda tyckte bäst om. Han gick för att hämta den och jag, som kände hur värmen och den pirrande känslan jag haft i magen för bara en minut sedan började försvinna, satte mig istället på bordet, med fötterna på sittbänken.
Snart var han tillbaka och så fort mina ögon fästes vid hans kom känslan tillbaka, som om det var hans närvaro och inte elden som bringade ljus och värme till vår lilla strandglänta.
Han kom fram till mig och sträckte ut sin hand som för att hjälpa mig ner från bänken igen. Jag reste mig upp och vinglade till, förmodligen av berusningen av hans blotta närvaro, samtidigt som jag pep till och viftade med armarna för att inte ramla. Inom bråkdelen av en sekund var han där med sina starka armar och höll mig om midjan, stöttade mig. När jag stod stadigt igen släppte han sakta taget om min midja och satte istället händerna på mina höfter. Han tittade upp på mig där jag stod på bänken och våra blickar möttes. Hans ögon var varmt bruna och vackrare än någonting jag sett i hela mitt liv. Han sträckte sig långsamt upp mot mig med min blick i ett järngrepp, tills hans ansikte var bara någon centimeter ifrån mitt. Där stannade han till ett ögonblick och jag kunde känna hans varma andedräkt skölja över mitt ansikte innan han avslutade allt avstånd mellan oss och kysste mig så ömt att jag kände hur mina knän börja vika sig. Direkt var han där med sina armar om min midja och stöttade mig, tryckte mig mot sig och fortsatte kyssa mig, nu med en intensitet som satte hela min kropp och mitt hjärta i lågor.
Efter en obestämbar stund slutade vi sakta kyssa varandra. Jag kände mitt hjärta slå hårt i mitt bröst och magen var en blandning av knip och fjärilar. Jag var så lycklig, samtidigt som jag kände en otrolig förtvivlan eftersom han inte var min. Han kunde se oron i mina ögon och frågade vad jag kände.
"Vi kan inte göra det här" sa jag. "Det är inte rätt."
Han tog en slinga av mitt hår, förde det mjukt bakom mitt öra och tittade mig djupt in i ögonen. "Det är precis så här det ska vara, det är det här som varit rätt från första början."