[äinjel]

Jag hade en konstig, hemsk och lite realistisk dröm om min mamma precis innan jag vaknade idag. Vaknade av mig själv 5 min innan alarmet skulle ringt. Gick upp och duschade och stod i garderoben och skulle välja kläder, vilket var helt omöjligt trots att jag tvättade igår. Sen började jag gråta. Massor.
Jag har insett att jag inte grät i helgen. Igår.
Inte förra helgen heller.
Söndagar har länge varit min ledsna dag. Den dagen allt känns som värst. Hopplöst och oövervinnerligt. Då jag inte orkar låtsas vara positiv. Eller o-ledsen kanske stämmer bättre.

Man kunde tänka sig att det skulle komma igår eftersom mamma hörde av sig för första gånger på länge. Längre än jag minns. Jag tror inte hon har ringt mig sedan hon sa att hon skulle bli inlagd på psyk.
Eller för att jag minst en gång om dagen under fjorden fick höra hur fet jag är. Även de dagar när jag inte var ute.
Man kunde tro att allt detta skulle komma fram igår och få mig att vilja gräva ett hål djupt nog att få allt att försvinna. Så blev det inte.

Så är det nu. Jag behövde visst bara en dröm också.