[äinjel]

Jag är ganska bra på att stänga av nu. Att stänga ute och ignorera allt som inte fungerar och är ohållbart i mitt liv. Vilket allt handlar om mamma. Min mamma och jag är ett. Hon är den enda familj jag har levt med. Det har alltid varit mamma och jag. Jag kan inte skriva ner vad hon betyder för mig, eftersom det inte finns ord som är tillräckliga. Att mamma är så sjuk som hon är just nu, det gör mig mer ont än något annat någonsin har gjort. Mitt hjärta känns som om det ska slitas isär i småbitar för att jag inte kan göra något för henne. Det finns ingenting i min makt som kan göra henne frisk. Det enda jag kunde göra är att vara hos henne. Men livet fungerar inte så. Jag var hos henne i en vecka efter att hon ringt mig och i princip sagt sina adjö.
Vi pratade längre den kvällen än vi gjort på väldigt väldigt länge och jag ville aldrig lägga på luren. Vi pratade om saker vi varit med om tillsammans, saker vi hjäpt varandra med, om våra liv helt enkelt. Det var en vardagskväll och mamma visste inte om hon skulle orka ringa mig igen. Någonsin. Jag vet inte om någon kan förstå hur det känns när ens mamma, ens liv, säger att hon inte vet hur länge till hon orkar kämpa. Inte vet hur länge till hon kommer leva. Det är fruktansvärt. Olidligt. Som om att någon sliter upp ens bröstkorg och frilägger det ömtåliga hjärtat för en rasande storm. Jag försökte få henne att låta mig komma dit. Att få träffa henne. Det var allt jag ville, men hon ville inte det. Jag vet inte säkert varför, förmodligen ville hon inte att jag skulle behöva se henne så svag. Och så trodde hon att det skulle vara jobbigare att ha någon omkring sig hela tiden. Att hon skulle känna att hon behövde kämpa mer för att någon var hos henne. Även om det var jag.
Tidigt på morgonen efter vårat flera timmar långa samtal ringde mamma igen och bad mig att komma på en gång. Hon kände sig så dålig att hon inte brydde sig om sina skäl till varför ingen fick komma dit. Hon ville träffa mig, eftersom det kunde vara sista chansen.
Jag satt på en buss till Göteborg inom 1 timme efter att hon ringt. Där bytte jag till ett tåg till Töreboda och därifrån fick jag åka med Ronnys (mammas mans) syster. När jag äntligen kom fram släppte jag allt i hallen och gick in till sovrummet och lade mig bredvid mamma. Kramade om henne. Grät inte, bara var hos henne. Jag stannade i nästan en hel vecka. Sjukskrev mig från mitt nya jobb och bara var där. Hjälpte till med det lilla jag kunde. Tvättade deras tvätt och rengjorde kylskåpet. Spelade piano och sjöng för mamma.
Hon kämpade, och jag kunde se hur jobbigt det var för henne. Vi pratade mycket och jag skrev ner allt som mamma känt, som gjorde att hon mådde så dåligt. Det slutade med att jag hade 4 sidor med både bak- och framsidan fyllda med symtom, smärta och hjälplöshet.
Mammas läkare på vårdcentralen hade tagit en del tester på henne som inte visat något, vilket gjort att han kom fram till att det måste vara psykiskt alltihop. Att mamma egentligen inte behövde må så dåligt bara hon fick hjälp av en psykolog. Ingenting mamma och Ronny sa eller gjorde kunde få honom på andra tankar. Det hade ordnats med ett hembesök av en psykiatriker som skulle kommit när jag var där, men mamma bad oss avboka den tiden för att hon inte kände att hon klarade av att träffa och prata med någon. Hon skulle även gjort en datortomogafi där hon skulle behöva dricka en speciell vätska, men även denna avbeställdes då mamma inte skulle klara att ens åka dit, än mindre dricka något hennes kropp med säkerhet skulle avvisa. Då åt hon endast ytterst lite eftersom hon blev sämre efter varje gång hon ätit. Vi pratade även om vad som skulle hända om det värsta händer. Vad hon önskade och hur hon ville ha det om hon dör. Jag behöver nog inte ens säga hur det kändes att prata med sin egen mamma om hur hon vill ha saker och ting, inte Om, utan När hon inte finns mer..
Sista dagen jag var där, en söndag, var det så illa att jag fick ringa sjukvårdsrådgivningen som sa till mig att åka in till akuten och ringa efter en liggandetransport (ambulans). Eftersom mamma inte hade någon bekräftad sjukdom eller symtom som lätt kunde förklaras var det väldigt svårt att ens få en transport att komma. Men tillslut skickade de en och två ambulansmän kom in till mamma där hon låg i sängen. De pratade med henne, var trevliga och hjälpsamma men precis som vi visste så hittade de inget konkret fel på henne, även om de såg hur dålig hon var. De rådde oss att avvakta till måndagen och ta mamma till vårdcentralen istället eftersom de sannolik inte skulle kunna göra något på akuten ändå och mamma bara skulle få ligga där i flera timmar och sedan skickas hem. Det bestämdes tillslut att vi skulle stanna hemma och en av männen ringde vårdcentralen och bokade en tid till mamma på måndagen. De åkte igen och jag hämtades snart av Ronnys syster för att åka till tåget som skulle ta mig hem. Jag hade tid till diabetesmottagningen och behövde komma tillbaka till jobbet igen för att inte riskera att bli av med det då jag bara jobbat där i 1 månad. Innan jag åkte sprang jag upp till datorn och skrev ett brev till för mamma, ett som de kunde ge till hennes läkare. Jag kände att jag var tvungen att göra någonting. Att bidra med något innan jag åkte hem.. Men hem fick jag åka, och då, på tåget hem (liksom på tåget dit) grät jag. Inte mycket. Inte hjärtskärande så som kvällen innan jag åkte, men tårarna rann en stund.
På måndagen åkte mamma, Ronny och Ronnys syster till vårdcentralen för att träffa läkaren. Han hade blivit jättearg för att mamma inte varit på datortomografin eller träffat psykiatrikern. Han hade smällt i dörren när han gick ut, och varit väldigt otrevlig mot alla tre. Det hade tillslut blivit så att han ordnade så psykiatrikern kom hem till mamma samma eftermiddag. Och om han/hon ansåg att mammas tillstånd inte var psykiskt så skulle han ordna med en remiss till sjukhuset för inläggning.
Tack och lov fick mamma träffa två personer som var förstående och professionella. De ansåg båda två att mamma absolut behövdes läggas in för en ordentlig utredning på en gång. Vad de sa om mammas psykiska tillstånd vet jag inte, men uppenbarligen var det inte enbart det som gjorde att mamma var så dålig. (Jag menar, självklart mår man dåligt psykiskt om man är sjuk och inte får någon hjälp eller någon som tror på en.) Som utlovat fick mamma en kallelese för att läggas in. Dock 3-4 dagar efter besöket på vårdcentralen. Men de klarade det, och mamma kom in på sjukhuset i Mariestad för 4 veckor sedan.
Hon har inte varit hemma sedan dess.
De har gjort flera röntgenundersökningar, bland annat den datortomografin mamma ställde in när jag var där. Hon har även pratat med psykiatriker igen. Det de har hittat är ett aningens lågt kaliumvärde och multipla cystor på och runt livmodern. Vissa är 8 cm stora. Men inget av detta förklarar mammas tillstånd. De är ingen anledning till varför mamma är så sjuk och varför, som hon själv sa på mors dag när jag ringde och hon orkade prata med mig en stund, hon blir sämre. Även mormor som jag pratade med en kort stund idag sa att mamma inte blir bättre, snarare känner sig sämre. Min mormor och morfar fick också komma till mamma tillslut. De har varit där en del nu när mamma legat på sjukhuset och mamma har ringt dem när hon mått dåligt och varit ledsen. De är där nu och bor i sin husvagn utanför mamma och Ronnys hus.
Det är här vi är nu. Min mamma fick äntligen det vi bad om, att hon lades in på ett sjukhus. Det var det vi trodde var vad som behövdes för att hjälpa mamma att blir bättre. Och vad har vi fått ut av det efter 4 veckor? Att hon har utsatts för mängder av prövande undersökningar som inte resiulterat i annat än att mamma mått sämre och nu mår sämre hela tiden.
Och var finns hoppet? Var finns tron på att hon kommer bli bra?

Vissa stunder har jag trott att jag accepterat att min mamma kanske inte kommer leva tills hon är 50 år. Att det jag gör nu är att vänta på det värsta som kan hända.
Men det finns ingenting, Ingenting som kan få mig att ta lättare på min mammas liv eller död. Det finns Ingenting som kan få mig att inte må lika dåligt om min mamma inte levde längre. Ingenting.
Ingenting.

Som jag sa i början av allt det här, kan jag stänga av denna lavin av känslor som finns inom mig. Att stänga av det är vad jag gör för att klara av mitt liv. Mitt jobb, min vardag, alla mina andra känslor. För om jag tillåter mig själv att sätta på knappen igen, är det inget annat som spelar någon roll. Och då fungerar inte jag.