[äinjel]

Det har varit ganska okej på sista tiden. Fokus har legat på andra saker.
När mormor och morfar varit hos mamma innan de ringde sist så var hon tydligen mycket klarare i huvudet och åt även lite mat. Det var för 1 vecka sedan.
Nu pratade jag med mammas man Ronny som sa att han varit där några gånger och att hon varit klar i huvudet och så, även om medicinen hon fått gör att hon är långsammare i talet. Hon har även varit uppe och rört sig en del, även om mycket varit i rullstolen så har hon iaf varit ur sängen. När jag frågade vem som ringer vem sa han att hon ringer oftast. I fredags tydligen 4 gånger. "När det är något hon verkligen vill så tar hon sig iväg till telefonen." Här började det bränna bakom ögonlocken för vem har hon inte ringt? Mig. Inte en enda gång.
Det känns ungefär som att få ett slag över ansiktet.
Fruktansvärt ont gör det.

Det enda jag kunde trösta mig med efter att ha sett mamma som ett tomt känslolöst skal för en dryg vecka sedan, var att hon kanske skulle vilja prata med mig och säga att hon älskar mig med värme i rösten. Inte som sist då det var som ett tomt eko av mina egna ord. Som om hon sa det för att hon borde, inte för att hon ville. Det som tände det hoppet var att mormor och morfar ringde en stund efter att vi andra åkt från sjukhuset och sa att mamma piggnat till innan de åkte.
Men hon har inte ringt.
Hon har ringt Ronny 4 gånger på en dag men inte mig en gång på en vecka.

Jag vågar inte ringa. Jag vågar inte hälsa på, definitivt inte själv.
Jag är livrädd för att möta den jag mötte senaste gången. Livrädd.
Jag vågar inte ringa då jag är rädd att hon inte vill prata med mig.
Jag klarar inte av att bli avvisad av min mamma.
Inte en gång till. Jag kan inte utsätta mig för det igen.