[äinjel]

Don't stop believing. It goes on and on and on and on.

Min hjärna har slutat fungera som den ska. Den sätter ihop egna meningar och blandar ihop låttexter och vill inte forma en rationell tanke nog för att få något arbete gjort alls. Förmiddagen gick bra, även efter röstmeddelandet från mamma, men sen kom lunchen. Och nu är det nog kört.
Min mamma är tvångsinlagd på en psykavdelning från och med idag.
Det känns helt sjukt att ens skriva det.
Det var det meddelandet mamma lämnade till mig i min röstbrevlåda. Jag kände hur det ringde när jag satt i kassan, men man kan inte ta mobilen när man har en patient hos sig. Jag kände på mig att det inte var någonting bra och jag ville väldigt gärna svara men gjorde det inte. När meddelandesignalen kom efteråt var jag bombsäker på att det var någonting om min mamma. När jag sen tog upp telefonen och såg att det var ett dolt nummer fanns inte en tillstymmelse till tvivel. Sen lyssnar jag av och hör min mors röst säga, med gråten och andan i halsen, att hon blir inlagd på psyk idag. Tvångsinlagd. Tvingad.

Jag ringde mormor sedan och fick veta lite mer. De frågade om jag ville åka med och hälsa på mamma på söndag. De ska åka dit och min morbror också, men han ska åka hem igen samma dag, så jag kan åka med då.
Hur känns det att vara rädd för att åka och träffa sin egen mamma? Fruktansvärt. Skuld. Rädsla. Ovilja. Men mest ångest över alla dessa känslor som inte alls hör ihop med att träffa min mor.

Mamma betyder kärlek och styrka. Mamma är den jag har pratat med mer än någon annan, om mer saker. Mamma vet saker ingen annan vet. Hon känner mina känslor, hon känner mig. Mamma har delat min glädje, min sorg, mina skratt och mina tårar. Hur har hon klarat det? Hon har alltid varit den jag ringer när jag är ledsen.
Men nu är det hon som är anledningen till min ledsenhet. Hur gör man då? Jag känner mig helt vilse.