[äinjel]

Både fredagen och lördagen blev bra dagar och jag lyckades hålla ihop mig och i sällskap, men idag känns det som om allt jag hållt tillbaka de senaste dagarna kommit fram i full kraft och på en gång. Nu har det kommit en samlad stund. Jag önskar att man kunde gråta slut på tårarna, men det verkar inte finnas någon ände. Nyss satt jag och gungade och försökte hålla ihop mig själv genom att hålla hårt i ärmarna på tröjan med armarna korsade framför bröstet. Det kändes (läs känns) som om mitt hjärta vill splittras i miljoner bitar och det är så svårt att hålla ihop det med min svaga kraft som finns kvar. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag är ensam. Och ibland är det så svårt att andas att det enda jag kan göra är att skrika.