[äinjel]

Det var inte så här det skulle bli. Nej nej nej.
Du får inte lämna mig, det klarar jag inte.
Jag kan inte hantera det. Jag kan inte ens hantera att du ligger på sjukhus. När Ronny ringde ikväll och berättade att du åkt med ambulans till vårdcentralen, vidare till Skövde och sedan till Falköping för att läggas in på bevakning över natten och att du imorgon ska göra en gastroskopi och något mer så visste jag inte ens hur jag skulle reagera. Min första tanke var att gråta, men det kom inga tårar. Åsa, mitt hjärta, kramade om mig och försökte trösta, men jag kunde inte tröstas eftersom jag inte var ledsen. Jag vet inte om jag är det nu heller. Eller om jag är chockad, eller vad det är. Jag känner ingenting. Jag grät lite när jag pratade med Per, men inte ens tillräckligt för att förstöra sminket. Jag vet att jag borde gråta. Jag vill gråta. Tror jag. Jag borde skrika och vara förtvivlad och på gränsen till sammanbrott. Men jag är bara.. stum.
Jag pratade ju med dig igår, och du lät nästan lite pigg ett tag. Jag pratade på om mina dumma, löjliga bekymmer och du lyssnade som du alltid har gjort. Och kom med förslag. Tänk om det var sista gången jag pratade med dig. Du avslutade vårt samtal med att säga att du älskar mig och jag sa det tillbaka. Vi har avslutat de flesta samtal så ett tag nu. Det känns som om vad som helst kan hända, när som helst.
Till och med nu vattnades det bara lite i ögonen men inga tårar.
Vad är det för fel på mig?

Mamma, du är det finaste och vackraste. Du är mitt liv. Vi har överlevt så länge, bara du och jag, tillsammans. Jag överlever inte utan dig.