Personlighet
(Det här är bara personligt, inget snaskigt, inga drömmar.. Bara jag.)
Jag önskar att det stämde bättre in på mig, den där bilden jag la upp sist.
Jag skulle vilja vara en sån där människa som sprider glädje omkring sig vart hon än går. En sån som alla tycker om för hennes härliga personlighet, redan från första början.
Jag ser mig inte alls som en sån människa. Visserligen kanske människor tycker om mig när de väl lärt känna mig men i början vet de i princip ingenting om mig eftersom jag knappt säger någonting. Det enda jag gör är att hålla med eller inte ha någon åsikt. Jag är inte alls den som kommer in i ett rum och sveper hela min omgivning med mig, jag tar inte plats eller lägger till någon åsikt i en diskussion. Jag sitter där och undviker att visa mina sneda tänder, eller blossande kinder ifall jag skulle försöka förklara något jag menar. Jag hittar inte ord och det låter tusen gånger bättre i mitt huvud än ur min mun. Det spelar ingen roll hur enkelt det är att förklara, jag känner oftast bara att jag låter som en stammande idiot. Samma sak är det om jag ska försöka berätta något rolig jag varit med om. Jag kan för mitt liv inte få det att låta lika spännande som när min bästa vän berättar om samma sak. Jag vill vara spännande, färgrik, oförutsägbar, underbar!
Jag har insett att jag nog alltid haft den sortens människor som bästa vänner genom åren. Sådana som kan tala för sig, ta för sig och bli lyssnade på i samtal. Och jag sitter mest bredvid och hänger med i deras historier, ler en bit när de andra i omgivningen tittar på mig när det pratas och önskar att jag vore mer som mina vänner. Snappar åt mig den del av deras uppmärksamhet som skickas åt mig eftersom jag alltid är med och är vännen vid sidan av. Och det är inte alls deras fel, nej nej, det är ju jag som sitter och är för feg eller för tillfreds med att få några kaksmulor när jag helst skulle vilja ha hela mockatårtan.
"Men ändra dig då."
Ja just det. Säkert.. För att det är så enkelt att ändra på sin personlighet. Att ändra på den man varit i snart 25 år. Hade det varit så enkelt skulle väl alla ändra allt de inte tyckte om hos sig själva. För mig är det inte bara som att ändra en vana, te.x. att sluta bita på naglarna. Det är som att ändra på hela mig. Att ändra den jag är..
Jag har ändå redan ändrat på mig. Jag tycker att jag är i bakgrunden nu, men det är ingenting mot vad jag var för 5-10 år sedan. Då kunde jag nog lika gärna varit en fluga på väggen, ungefär lika mycket väsen gjorde jag av mig då. Så visst har jag redan ändrats.. Men gamla vanor sitter fortfarande i.. Och kommer nog alltid att göra.
Jag önskar att det stämde bättre in på mig, den där bilden jag la upp sist.
Jag skulle vilja vara en sån där människa som sprider glädje omkring sig vart hon än går. En sån som alla tycker om för hennes härliga personlighet, redan från första början.
Jag ser mig inte alls som en sån människa. Visserligen kanske människor tycker om mig när de väl lärt känna mig men i början vet de i princip ingenting om mig eftersom jag knappt säger någonting. Det enda jag gör är att hålla med eller inte ha någon åsikt. Jag är inte alls den som kommer in i ett rum och sveper hela min omgivning med mig, jag tar inte plats eller lägger till någon åsikt i en diskussion. Jag sitter där och undviker att visa mina sneda tänder, eller blossande kinder ifall jag skulle försöka förklara något jag menar. Jag hittar inte ord och det låter tusen gånger bättre i mitt huvud än ur min mun. Det spelar ingen roll hur enkelt det är att förklara, jag känner oftast bara att jag låter som en stammande idiot. Samma sak är det om jag ska försöka berätta något rolig jag varit med om. Jag kan för mitt liv inte få det att låta lika spännande som när min bästa vän berättar om samma sak. Jag vill vara spännande, färgrik, oförutsägbar, underbar!
Jag har insett att jag nog alltid haft den sortens människor som bästa vänner genom åren. Sådana som kan tala för sig, ta för sig och bli lyssnade på i samtal. Och jag sitter mest bredvid och hänger med i deras historier, ler en bit när de andra i omgivningen tittar på mig när det pratas och önskar att jag vore mer som mina vänner. Snappar åt mig den del av deras uppmärksamhet som skickas åt mig eftersom jag alltid är med och är vännen vid sidan av. Och det är inte alls deras fel, nej nej, det är ju jag som sitter och är för feg eller för tillfreds med att få några kaksmulor när jag helst skulle vilja ha hela mockatårtan.
"Men ändra dig då."
Ja just det. Säkert.. För att det är så enkelt att ändra på sin personlighet. Att ändra på den man varit i snart 25 år. Hade det varit så enkelt skulle väl alla ändra allt de inte tyckte om hos sig själva. För mig är det inte bara som att ändra en vana, te.x. att sluta bita på naglarna. Det är som att ändra på hela mig. Att ändra den jag är..
Jag har ändå redan ändrat på mig. Jag tycker att jag är i bakgrunden nu, men det är ingenting mot vad jag var för 5-10 år sedan. Då kunde jag nog lika gärna varit en fluga på väggen, ungefär lika mycket väsen gjorde jag av mig då. Så visst har jag redan ändrats.. Men gamla vanor sitter fortfarande i.. Och kommer nog alltid att göra.
Reflektioner
Trackback
