Cold dreams
Min första dröm handlade om min mormor och morfar och mig. Jag bodde i ett hus någonstans, ensam. Mina morföräldrar kom dit och i princip slängde ut mig och sa åt mig att skaffa mig ett jobb. Jag minns inte så mycket mer än att de var hemskt elaka och jag vaknade vid 07 och började gråta eftersom jag insåg att i drömmen var det mammas hus och hon inte fanns längre, dessutom har mina morföräldrar aldrig varit elaka. Det var en hemsk dröm.
När jag somnade om började jag drömma om att jag, Åsa och en tredje tjej kom till Arvikafestivalen. Det var underbart. Jag hade bara med mig en ryggsäck med lite underkläder i och en tjocktröja i handen. Åsa och den andra tjejen gick för att sätta upp tältet och jag gick iväg. I en lite slänt längs med vägen satt det massor med människor och jag kände igen Bumbi och sprang dit och fick en bamsekram. Anna fick en obligatorisk eftersom hon sat bredvid. Sen kikade det fram någon bakom en rygg lite längre bort och där var Jossan. Vi möttes i en hög på gräsmattan och kramades och var glada åt att ses. När vi ställde oss upp insåg jag att jag inte hade med mig någonting för att kunna fylla på och byta pumpen och dessutom hade jag ingen handduk med. Jossan blev bekymrad för mig och jag fick reda på av någon att det låg två sjukhus i närheten. Båda 40 minuter bort, åt olika håll.
Jag gick till Åsa och någons (och kanske mitt) tält, lämnade min ryggsäck och tröja där och gick vidare. Helt plötsligt var Robin framför mig och log jättestort när han fick syn på mig. Han satt med massa okända människor och när vi kramats frågade jag efter Lotta och Virro när någon bakom honom sa att Lotta var singel, men inte Virro. Jag berättade för Robin att jag skulle behöva en förare med bil och han gav mig sina bilnycklar utan någon tvekan och sa att han inte kunde köra, men varsågod. Jag blev så glad i drömmen och Robin såg nästan skinande ut av lycka. Så fort jag frågat var bilen stod så var jag någon annanstans. Jag gick runt bland okända människor och letade efter någon eller något. Jag kom till en backe full med bänkar. Som framför en scen men själva scenen fanns inte. Istället var det människor som gick runt i backen bland bänkarna och spelade upp något skådespel. Det var väldigt spännande. När jag stod nästan längst upp var det någon som började läsa citat ur filmer för mig, till mig. Som om det var till mig det var menat. Då backade jag och när bänken tog slut stod jag i en liten låg häck full med vissnade löv. Den räckte ända ner till plan mark igen och väl där ringde min telefon och jag fick ett videosamtal av någon. Oerhört konstigt eftersom jag inte har den funktionen tänkte jag. Det var hackigt och jag förstod inte hälften av vad som sas. Det var nästan som om det var förinspelat. Det ringde igen, fast vanligt den här gången och jag hör en bekant röst. Rösten sa att den såg mig och att jag borde komma närmare den. Jag snurrade runt och tittade mig nyfiket omkring bland människorna runt mig tills jag fick syn på en halvgömd Flipper bakom två andra kroppar. Ett stort leende och jag gick mot honom.
Jag minns inte om jag pratade med honom alls, men det nästa jag kommer ihåg så stod jag ovanför en backe igen. Skolös. Jag undrar om jag varit utan skor hela tiden och jag minns känslan av gräs under fötterna när jag kom till Arvika. Backen är en skidbacke, av snö. Och snön yr runt mig, på mina kläder och i mitt ansikte. Ansiktet känns som om det fått en hink kallt vatten på sig, jag kan inte vara vacker i den stunden.
Det enda sättet att komma ner är backen. Jag inser detta tillslut och sätter mig att kana nerför. Det är en ganska brant backe och jag får upp en hög fart. Jag hinner ändå se skidåkaren som står vid kanten på bakcen och säger åt mig att inte försöra den med massa spår. När jag tillslut stannar och tittar omkring i snöyran ser jag en toalett, det är en barack med flera taletter och de ser ut att ha användts av många festivalbesökare men när jag kom dit var den öde och jag gick in till handfaten där det såg minst smutsigt ut. Jag tvättade av ansiktet och till min stora glädje fanns det handdukar hängande vid mitt handfat. Nya, fluffiga och varma. När jag torkat mig såg jag till mig stora förvåning att min maskara fortfarande satt där den skulle. Jag visste att jag var tvungen att ta mig tillbaka till tältet och lägga mig i min sovsäck men så fort jag steg utanför dörren igen tog vinden tag i mig. Det hade slutat snöa men det var iskallt. Jag gick i snön barfota, med endast en byxkjol och t-shirt som skydd på kroppen. När jag kom fram till tältet var det ingen där och jag insåg att jag inte hade någon sovsäck att krypa ner i.
När jag somnade om började jag drömma om att jag, Åsa och en tredje tjej kom till Arvikafestivalen. Det var underbart. Jag hade bara med mig en ryggsäck med lite underkläder i och en tjocktröja i handen. Åsa och den andra tjejen gick för att sätta upp tältet och jag gick iväg. I en lite slänt längs med vägen satt det massor med människor och jag kände igen Bumbi och sprang dit och fick en bamsekram. Anna fick en obligatorisk eftersom hon sat bredvid. Sen kikade det fram någon bakom en rygg lite längre bort och där var Jossan. Vi möttes i en hög på gräsmattan och kramades och var glada åt att ses. När vi ställde oss upp insåg jag att jag inte hade med mig någonting för att kunna fylla på och byta pumpen och dessutom hade jag ingen handduk med. Jossan blev bekymrad för mig och jag fick reda på av någon att det låg två sjukhus i närheten. Båda 40 minuter bort, åt olika håll.
Jag gick till Åsa och någons (och kanske mitt) tält, lämnade min ryggsäck och tröja där och gick vidare. Helt plötsligt var Robin framför mig och log jättestort när han fick syn på mig. Han satt med massa okända människor och när vi kramats frågade jag efter Lotta och Virro när någon bakom honom sa att Lotta var singel, men inte Virro. Jag berättade för Robin att jag skulle behöva en förare med bil och han gav mig sina bilnycklar utan någon tvekan och sa att han inte kunde köra, men varsågod. Jag blev så glad i drömmen och Robin såg nästan skinande ut av lycka. Så fort jag frågat var bilen stod så var jag någon annanstans. Jag gick runt bland okända människor och letade efter någon eller något. Jag kom till en backe full med bänkar. Som framför en scen men själva scenen fanns inte. Istället var det människor som gick runt i backen bland bänkarna och spelade upp något skådespel. Det var väldigt spännande. När jag stod nästan längst upp var det någon som började läsa citat ur filmer för mig, till mig. Som om det var till mig det var menat. Då backade jag och när bänken tog slut stod jag i en liten låg häck full med vissnade löv. Den räckte ända ner till plan mark igen och väl där ringde min telefon och jag fick ett videosamtal av någon. Oerhört konstigt eftersom jag inte har den funktionen tänkte jag. Det var hackigt och jag förstod inte hälften av vad som sas. Det var nästan som om det var förinspelat. Det ringde igen, fast vanligt den här gången och jag hör en bekant röst. Rösten sa att den såg mig och att jag borde komma närmare den. Jag snurrade runt och tittade mig nyfiket omkring bland människorna runt mig tills jag fick syn på en halvgömd Flipper bakom två andra kroppar. Ett stort leende och jag gick mot honom.
Jag minns inte om jag pratade med honom alls, men det nästa jag kommer ihåg så stod jag ovanför en backe igen. Skolös. Jag undrar om jag varit utan skor hela tiden och jag minns känslan av gräs under fötterna när jag kom till Arvika. Backen är en skidbacke, av snö. Och snön yr runt mig, på mina kläder och i mitt ansikte. Ansiktet känns som om det fått en hink kallt vatten på sig, jag kan inte vara vacker i den stunden.
Det enda sättet att komma ner är backen. Jag inser detta tillslut och sätter mig att kana nerför. Det är en ganska brant backe och jag får upp en hög fart. Jag hinner ändå se skidåkaren som står vid kanten på bakcen och säger åt mig att inte försöra den med massa spår. När jag tillslut stannar och tittar omkring i snöyran ser jag en toalett, det är en barack med flera taletter och de ser ut att ha användts av många festivalbesökare men när jag kom dit var den öde och jag gick in till handfaten där det såg minst smutsigt ut. Jag tvättade av ansiktet och till min stora glädje fanns det handdukar hängande vid mitt handfat. Nya, fluffiga och varma. När jag torkat mig såg jag till mig stora förvåning att min maskara fortfarande satt där den skulle. Jag visste att jag var tvungen att ta mig tillbaka till tältet och lägga mig i min sovsäck men så fort jag steg utanför dörren igen tog vinden tag i mig. Det hade slutat snöa men det var iskallt. Jag gick i snön barfota, med endast en byxkjol och t-shirt som skydd på kroppen. När jag kom fram till tältet var det ingen där och jag insåg att jag inte hade någon sovsäck att krypa ner i.
Reflektioner
Trackback
