[äinjel]

Jag börjar få en stark hat-kärlekskänsla till den här bloggen.

Det är oerhört skönt att ha någonstans att skriva av sig om allt man tänker på och kanske inbilla sig att det är någon som läser om det och känner med en. Kanske kan det t om någon dag finnas någon som skriver mig precis det rätta som löser allt.

Samtidigt hatar jag att den nu mer bara är fylld av hemskheter, plågor, skräck, uppgivenhet och smärta. Ungefär som mitt liv känns. Fastän inte riktigt. Det som är bra är bra, i det verkliga livet. Men här är ingenting bra. Här är mina mörka stunder som bara förökar sig och hotar att täcka hela mig likt ett svart ogenomträngligt täcke.

Allt det goda skuggas av det onda och jag vet inte hur jag ska vända det igen.

Solen skiner och det är varmt - Jag har konstant ont i huvudet sedan en vecka tillbaka.
Min bästa har tagit körkort - Min mamma ligger på sjukhus.
Min morfar har inte cancer - Min morfar är fortfarande oförklarligt sjuk.

Mo rún, máthair álainn.
Beo, beo, beo.

Beo arís.